10 Cloverfield Lane

Ovisshet

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp efter en bilolycka, fastkedjad med dropp i armen i ett rum man bara kan likna med en källare ritad av Josef Fritzl. Hon gör några tappra försök att direkt ta sig där ifrån men fryser fast i steget när hon hör steg i trappan utanför den tunga dörren. In stövlar Howard (John Goodman) och filmen tar här sin första av många vändningar.

Det enda Michelle vet är att hon bör vara på ett sjukhus, inte i en cell, att hon blivit kidnappad. Howard å andra sidan påstår att han räddat henne från en attack och att luften utanför, vad som visar sig vara en domedagsbunker, är giftig nog att fräta bort kött från ben. Howard har ett rätt bra case som styrks av att han själv uppehåller sig i bunkern och att den dessutom hyser en annan gäst i form av Emmett (John Gallagher Jr.) som säger samma sak. Kruxet är bara att himlen utanför är oskyldigt blå och att det saknas några som helst faktiska bevis på att vad Howard säger har hänt också har hänt. Vi som ser på vet inte vad vi ska tro, lika lite som Michelle.

10 Cloverfield Lane är oerhört träffsäker i sitt berättande och man tvivlar hela vägen till eftertexterna, och det är sällan man gör det nu för tiden. Alla tre skådespelare bjuder också på ett tätt kammarspel som är en fröjd att titta på. Jag hittar snudd på ingenting som är direkt negativt med filmen, skulle vara att den gott kunde varit en kvart längre. Som namnet skvallrar om har filmen en koppling till Cloverfield från 2008 och J. J. Abrams står som producent för båda.

Jag såg filmen utan att ha läst mer än titeln innan och det bör ni också göra. Så oläs den här texten och titta inte på bilderna och bered er sedan på en härlig bioupplevelse.

 

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg