”Alla i rummet ska känna sig som en 16-årig flicka”

DSC_0043_2

Céline Sciamma. Foto: Jonas Appelberg

Vi på Kojojsch har redan behandlat Céline Sciammas fantastiska film Girlhood i en recension och i ett specialavsnitt av Kompott. Nu har vi även haft möjligheten att låta Céline Sciamma själv berätta om filmen. Jag träffade henne på Berns avstängda uteservering mitt i Stockholm där vår intervju extraknäckte som en välbehövlig rökpaus. Hon hade precis kommit från en annan intervju där hon återigen fått förklara hur världen fungerar och vad det innebär att vara en kvinnlig regissör. Hon säger:

Jag har inga problem att prata om mig själv som en kvinnlig regissör. Ibland blir det bara frustrerande när man både måste göra jobbet och sedan förklara världen och informera världen om vad det innebär.

Jag förklarar att jag inte har några sådana planer utan att jag är där för att prata om hennes senaste film och börjar med att fråga Céline Sciamma vad hon tycker Girlhood handlar om?

Filmen handlar om konstruktionen av min huvudkaraktärs identitet och konstruktionen av femininitet. Det är en ganska klassisk berättelse om att växa upp men med väldigt nutida karaktärer.

Det är inte så vanligt med en berättelse om en kvinnas uppväxt, det är alltid nästan tvärtom historien om en pojkes uppväxt som berättas. Är det ett utrymme du vill fylla?

Ja. Girlhood är definitivt en film som ska vara representativ när det kommer till att berätta historien om en kvinnas uppväxt. Jag har två drivkrafter. Den ena är att få berätta en historia, den andra är politisk. Jag tänker alltid på båda när jag gör en film. Den här gången handlar det dessutom om två politiskt laddade saker. Jag berättar en kvinnas historia och dessutom är alla karaktärer mörkhyade. Jag sätter också männen åt sidan och gör dem inte till karaktärer i filmen. De är mer som figurer eller ikoner. Precis på samma sätt kvinnor brukar porträtteras.

Jag försöker bygga mina filmer kring identifikation. Trots att Girlhood är en film om en grupp så finns det bara en hjältinna, en synvinkel. Jag vill att alla i rummet ska känna sig som en 16-årig flicka utan att få möjligheten att fly in i andra identiteter, exempelvis vuxna eller pojkar. Filmen ger ett exklusivt porträtt av en ung mörkhyad kvinna och man måste som publik helt enkelt släppa taget.

Céline Sciamma säger att hon inte behövt slåss för att få berätta historien på det här viset. Hon säger snarare att det funnits en väldig vilja att få vara en del av filmen just för att den är så radikal i sin berättelse.

Jag fortsätter intervjun och frågar hur mycket i Girlhood som speglar Célines Sciammas egen uppväxt?

Officiellt så är det här min minst intima film på det sättet. De första två filmerna jag gjorde började som en intim anekdot eller tanke som sedan växte till en historia, Girlhood är snarare motsatsen. Historien är ganska långt ifrån min egen men i slutänden känns det ändå som min mest intima film när det kommer till vem jag är idag. Vad jag tror på och vad jag vill stå för idag.

Som en berättelse om tonåren kan jag dock absolut känna igen exempelvis ilskan, våldet och förortskänslan. Jag tror att alla kvinnor, och män, som ser filmen kan känna igen sig i den klassiska berättelsen om att leva i en önskan och att hon [Marieme] måste anpassa sig till sin omgivning, till sin familj. Det är ingen större skillnad på Jane Austen och Girlhood när det kommer till det. Jag hade en Q&A efter en visning i Frankrike och en äldre kvinna ställde sig upp längst bak i rummet och ville säga något. Hon kunde relatera mycket till filmen och sa: ”Jag är vit, jag växte upp i förorten, jag var arg, jag var våldsam och det är jag fortfarande.”, det är något jag tänker på ofta. Att någon så olik Marieme också ser filmen som sin biografi.

Färgerna i Girlhood är väldigt framstående. Speciellt den blå som följer med Marieme genom hela filmen. Jag ber Céline Sciamma berätta om färgernas betydelse för henne:

Jag ville verkligen att Girlhood skulle vara färgstark och gå emot det klassiska färgschemat man brukar se i filmer om förorten. Förortsfilmer är i Frankrike en egen genre som funnits i 20-30 år, som en urban western där kameran ofta är skakig och där färgerna är gråa. Det är inte realistiskt, det är att stilisera förorten. Jag ville göra motsatsen. Jag ville att min kamera skulle stå still och att mina bilder skulle vara komponerade och jag ville att filmen skulle vara färgstark. Jag tycker förorten är fascinerande att titta på med arkitektur som liksom vuxit upp ur jorden på 60-talet genom ibland rätt galna idéer. Att visa förortens skönhet. Ett annat skäl var att jag ville blanda alla typer av genrer för att skapa en fusion där allt inte är som det brukar.

Varför färgen blå?

Det är som att jag inte tänker på det. Det är en färg jag har stor aptit för, som att gå in på ett konditori och hitta min favorittårta. Jag tror blå är den färg som gör att jag kan glida mellan olika genrer, det blir som min röda tråd.

En av de starkaste scenerna i Girlhood är slutscenen som gör att man antingen lämnar biografen i besvikelse eller med en känsla av hopp. Jag ber därför Céline Sciamma berätta om scenen och vad hon tror händer med Mariene, hur fortsätter hennes historia efter filmens slut?. För att undvika att förstöra för någon som inte sett filmen låter jag henne prata med egen röst och ni kan höra hennes svar här:

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg