Allt jag säger är sant

29680164_O_1Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo. I berättelsens centrum står Alicia, hon är 16 år och vill inte längre slösa tid på att sitta i skolan och tråka ihjäl. Hon är nämligen ämnad för stordåd. Sagt och gjort, Alicia hoppar av gymnasiet, tar jobb på ett kaffé och när föräldrarna blir för jobbiga flyttar hon helt sonika ut och bosätter sig på mormoderns soffa.

Alicia är en otålig, egoistisk, envis, rolig och handlingskraftig karaktär. Det är svårt att inte förälska sig i henne. Hon har svar på tal, allt har en snabb och enkel lösning, alla eventuella hinder väljer Alicia helt enkelt att inte se och det fungerar för det mesta. När Alicia väl möter något hon inte kan lösa skakas hela hennes värld om och berättelsen får en annan karaktär. Trots det förblir Alicia, kaxig, självständig och envis, inte ens när allt är som värst tappar hon humorn.

När man är 16 år skriker vuxenvärlden ut alla måsten, det pågår en propaganda mot unga människor som många inte kan stå emot. Vuxna menar väl men ger inga alternativ. Jag åkte pendeltåg här om dagen och hörde några killar prata och oroa sig för sina betyg, skulle de komma in på gymnasiet. Jag fick en flashback till då jag gick i nian. Stressen, pressen, det var nu eller aldrig, nu skulle mitt liv avgöras. Alla betyg skulle höjas, jämföras med andras, gymnasieskolor skulle dissekeras in i minsta detalj och så var det där med att välja program. Jo då, det var en del stridigheter hemma. Varför skulle jag envisas med samhällsprogrammet och vad skulle kulturinriktning vara bra till. Blev alla dessa val avgörande? Nja, ett halvår senare insåg jag att jag hamnat fel och fick byta gymnasium, ett år efter det slutade jag helt att gå i skolan för att efter ytterligare ett år återuppta studierna. Klart det var avgörande, varje val jag gjort har lett mig till där jag är nu och där jag kommer att vara om 20, 30, 40 år men inget har varit en raksträcka, jag har ångrat mig och ibland ångrat mig igen, prioriteringar har ändrats, människor kar kommit och gått, vissa har stannat. Så där satt jag på pendeln och kämpade mot impulsen att gå fram och ge killarna en kram.

När jag läser Allt jag säger är sant önskar jag att jag hade insett det där med att livet tar många omvägar lite tidigare, njutit lite mer och stressat mindre. Varför fanns inte denna bok då? Sen inser jag att likt Alicia skulle jag vara för rastlös för att läsa den, för lite spänning för mycket visdom. Den något äldre versionen av mig beundrar Alicia. Boken är välskriven, dialogerna slagkraftiga och rappa men roligast blir det när man får krypa in under skinnet på huvudpersonen och följa hennes tankegångar. Bara för att man är några år äldre slutar inte tjatet om en konkret handlingsplan.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg