Birdman

Riggan Thomas (Michael Keaton)

Riggan Thomas (Michael Keaton)

Superhjälte på dekis

Birdman or (The Unecpected Virtue of Ignorance) av Alejandro González Iñárritu. Den före detta superhjälten Birdman har fallit i glömska. Nya förmågor har tagit hans plats och det börjar bli svårt för honom att motivera sin egen existens. Eller, egentligen är det personen som i början av 90-talet spelade Birdman på film, Riggan Thomas (Michael Keaton), som gör allt för att återse sin forna storhetstid och respekt i en era där Iron Man, Batman, Spiderman och Captain America regerar. Hur gör man då som avdankad hollywoodskådis för att lyckas med detta? Jo, man satsar allt en broadwayproduktion där man ensam står som både huvudrollsinnehavare och regissör. Lyckas man med denna bedrift är en plats i finkulturens historiebok säkrad.

Allt går ganska bra för Riggan och premiären närmar sig. Då plötsligt skakar hela produktionen till när en av skådespelarna får en lampa i huvudet. Han måste såklart bytas ut. Riggans flyt håller dock i sig när det visar sig att Mike Shiner (Edward Norton), veteran på Broadway och en publikmagnet, nyss blivit tillgänglig (eller sparkad) från sin nuvarande produktion och att han dessutom är villig att ställa upp. Riggan och Mike, visar det sig, kan dock inte alls jobba ihop och som sagt, premiären närmar sig.

På många sätt känns den här filmen som skriven för Mikael Keaton och Edward Norton. Keaton som spelade Batman med framgång i början av 90-talet men som sedan mer eller mindre fallit ut i periferin. Norton är hans motpart som bara blir mer och mer respekterad som skådespelare och som även är en av toppnamnen inom skaran hollywoodkändisar som försöker förvalta sitt kändisskap till att göra världen bättre (Norton är inblandad i en rad miljöorganisationer). Detta skapar en extra dimension som gör den annars ganska simpla historien lite djupare.

Edvard Norton är stundtals helt lysande och skiner starkare än Keaton i såväl filmen som verkligheten. Men han lyfts också av sina motspelare, främst Naomi Watts och Emma Stone som tillsammans gör sitt yttersta med det lilla deras karaktärer får lov att tillföra. Watts spelar en av de kvinnliga skådespelarna i produktionen och Stone spelar Riggans dotter. Utan deras historier hade allt känts ganska platt men jag önskar också de fått ännu mer att jobba med.

Alejandro González Iñárritu som regissör är känd för att utmana det klassiska berättandet. Med bland annat Älskade hundar, 21 Grams och Babel har han visat att det faktiskt går att göra filmer som är såväl experimentella som publiksuccéer. Där många andra regissörer faller på att det bara känns krystat då hen försöker sig på en ny typ av klippning eller liknande känns allt ständigt bara helt rätt med Iñárritu. I Birdman gör han det igen, testar något nytt, och lyckas såklart nu också. Birdman är gjord så det ska kännas att filmens alla 119 minuter befinner sig inom samma klipp. Istället för att hoppa mellan scener och platser jobbar kameran istället som en fluga på väggen som börjar följa en karaktär för att sedan följa efter någon annan, sömlöst och nära. Tidshoppen sker i farten där en vandring genom en korridor kan ta flera timmar i filmens tid men ett par sekunder i verkligheten, helt utan att kännas det minsta onaturligt. Det är verkligen en fröjd att ha Iñárritu som en av få garantier i filmvärlden när det kommer till fungerande nytänk.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg