Divergent

Dödligt farligt att ha en mångfacetterad personlighet

Divergent. Kan man inte vänta på tredje Hunger games filmen så kan man gå och se Divergent. Den fungerar faktiskt riktigt bra för att stilla Hunger games abstinensen en stund.

Shailene Woodley. Copyright: Nordisk Film

Shailene Woodley. Copyright: Nordisk Film

Vi befinner oss i framtida Chicago. Staden är uppdelad i falanger utifrån medlemmarnas personligheter de tappra, de osjälviska, de lärda, de fridfulla och de ärliga. När man fyller 16 år ska man välja sin falang. Som en hjälp på traven utförs ett personlighetstest som ska hjälpa en att välja rätt falang. Allt detta för att ett nytt krig inte ska utbryta. Var man på sin plats. Men när Beatrice ”Tris” Prior (Shailene Woodley) från de osjälviska gör testet får hon ingen hjälp. Hon passar in i flera olika falanger och är så att säga divergent, ett hot mot det rådande systemet.

Tris väljer att ansluta sig till de tappra men det är inte bara att ansluta sig, först måste hon klara initieringsprocessen som just i år är tuffare än förut. Misslyckas hon blir Tris falanglös och hamnar i samhällets utkant. Blir hon påkommen som divergent kommer hon inte uppleva sin sjuttonde födelsedag. Samtidigt pågår politiska strider och allt verkar inte ligga rätt till. Maktordningen Tris hittills har känt till utmanas och jakten på divergenta trappas upp.

Så klart är Tris’ instruktör Four (Theo James)under initieringsprocessen mystisk och döljer även han en och annan hemlighet, så klart är han också väldigt het. Shailene Woodley gör sig bra som Tris, egentligen finns det inget att invända mot men hon påminner också om Jennifer Lawrence vilket gör att det skaver lite. Divergent påminner redan tillräckligt mycket om Hunger games, det behövs inte en faktor till.

Men om boken Divergent kändes som en dålig hänga-på-i-vågen-bok så tycker jag faktiskt att filmen står på egna ben. Jag gillar Tris, jag gillar berättelsen som jag i och med filmen upptäcker faktiskt är intressant. Veronica Roths ganska enformiga språk byts ut mot ett bildspråk som tilltalar mig mer. Jag må fortfarande störa mig på Fours och Tris stereotypa förhållande men överlag är det en granska skön rulle. Tyvärr når den inte samma höjder som Hunger games. De känslor av hopplöshet, ilska och revolutionskraft som Hunger games får mig att känna är helt frånvarande när jag ser Divergent. Det förblir endast en skön rulle att dricka läsk och käka godis till. Men det är ju inte heller fy skam.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg