Dödsknäpp

Dodsknapp

Dödsångest

Dödsknäpp av Håkan Jaensson. Den här berättelsen handlar om Totte. Hans föräldrar jobbar mycket, så efter skolan tycker Totte om att tillbringa tiden med att titta på TV. Det är Top Model, reklam-TV, Go kväll och allt som går att se. Så en dag ser han ett program där en expertdoktor berättar om en lömsk cancer. Totte blir helt kallsvettig, alla symptom stämmer in på honom. Han blir fast övertygad om att han bara har två veckor kvar att leva. Tyst biter han ihop. Det finns ingen anledning att berätta för någon. Det som ska hända ska ju ändå hända vare sig han berättar något eller inte. Det fanns inget att göra sa TV-doktorn. Medan han räknar de dagar han tror sig ha kvar i livet börjar Totte fundera på vad han skulle vilja hinna med att göra i sitt liv, vilken människa han skulle vilja vara och hur han vill att folk ska minnas honom. Dessa funderingar leder in honom på vägar han tidigare trodde var stängda för honom.

Döden är inte ett ovanligt tema inom svensk barnlitteratur och för detta är jag oändligt tacksam. För få saker är så skrämmande när man är barn och just därför spelar litteraturen en väldigt viktig roll. Den leder in en på perspektiv man inte visste fanns, ger läsaren ett bollplank och skapar ett rum där det onämnbara får sägas. Litteraturen kan tala om dina värsta fasor utan att kräva någon motprestation av dig.

Trots att döden är ett relativt vanligt tema inom barnlitteraturen tycker jag att det är ganska lustigt att Dödsknäpp är så pass lik en annan bok som också gavs ut 2013, nämligen Cilla Jackerts Dagens katastrofer. Barnen i båda böckerna har frånvarande föräldrar, båda funderar på döden och har någon närstående som gått bort, en hund är närvarande i båda romaner. Totte bor på Söder medan Majken håller till i Sibirien vilket i båda fallen leder till en kärleksfull skildring av Stockholm. Det finns så klart också betydande skillnader mellan dessa två romaner. För i slutändan är det ändå två skilda berättelser som berättas. Det märks inte minst när det kommer till språket som det är lite mer solsken över i Dödsknäpp. Dels tycker jag att språket är lite enklare i Dödsknäpp dels är den lite rappare och fräckare vilket gör att romanen känns mindre dyster. Språket i Dagens katastrofer är mer melankoliskt.

Det går inte att bortse att jag tycker om den här genren och Dödsknäpp står sig väl.

Jag har ofta beklagat mig över att barnlitteraturen innehåller alldeles för många välartade, vita medelklassbarn och missar för många andra berättelser. Att kunna identifiera sig i litteraturen är en av faktorerna som lockar barn, men även vuxna, till läsning. Då är det synd att barnlitteraturen ständigt riktar sig mot endast en grupp i samhället. Totte är ytterligare en av dessa välartade, vita medelklassbarn och som det ofta brukar vara när man försöker bryta denna trend så får barn med annan bakgrund vara bifigurer istället. Så även i detta fall. Men Jaensson gör något många barnboksförfattare glömmer. Han ser faktiskt till att beskriva barn med olika erfarenheter och bakgrunder. Kanske når det inte hela vägen men det är en av de bättre romanerna som på ett ärligt sätt skildrar olika barn. Det känns inte påklistrat eller dittvingat utan, som jag skrev, ärligt. Om det är något jag önskar mig mer av i litteraturen som riktar sig till barn i den så kallade mellanåldern (9-12 år) så är det större mångfald i skildringarna av barnen sett till flera faktorer: uppförande, socioekonomiskt förhållande, etnicitet, familjesammansättning etc. Visst finns den litteraturen men det behövs mer av den varan.

Lyssna gärna på vad juryn för Barnens romanpris tänkte om Dödsknäpp

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg