En pressad semester

IMG_8733.JPGSemestertiderna börjar gå mot sitt slut. Tunnelbanan börjar fyllas under rusning, från att vara luftig har den nu gått till att likna en burk med packade sillar. Lunchrestaurangerna jobbar på högvarv och efter kl 22 är det tyst och släckt i området. Jag fick för första gången i mitt 31 åriga liv välja själv viken tid jag ville vara ledig. Något som för mig var väldigt speciellt. Att vara ung i mitt yrke och många gånger ny på jobbet har gjort att jag alltid fått ”bottenskrapet” av semesterveckorna, antingen i maj eller i slutet av september. Men i år var året då jag skulle få välja.

Jag valde veckor och började väntan, 25 juli smällde det. Jag var fast besluten och påminde ständigt mig själv att inte öppna jobbmail eller prata om något som har med mitt jobb att göra under min lediga tid. Det var ett ytterst aktivt val. Ett mantra jag upprepade i mitt huvud flera gånger dagligen. Jag hade planerat mycket men absolut inte för all tid. Min sambo jobbade dessa veckor så jag planerade utifrån mig och bara mig och resonerade så att de första 1 1/2 veckorna kunde jag hålla ganska högt tempo för att ”fira” ledigheten och sedan trappa ner successivt för att verkligen vila sista veckan. Sagt och gjort, sällskap dygnet runt, vänner, festival, sol och späckat schema.

Men något gick fel, min dröm om att glida runt barfota och vara ”frigjord” från alla måsten ersattes med ångest! Jag förstod inte varför. Andra veckan var jag så deppig att jag helst av allt ville sova mig igenom alla soliga dagar och inte göra någonting alls. Jag är en kvinna med rutin. Klyschigt vill jag kalla det ”ha många bollar i luften”, det tillhör mitt jobb som är väldigt socialt.

Jag kunde inte förstå varifrån denna reaktion kom, ångesten, ensamheten och besvikelsen. Jag kände mig värdelös och ensam, så ensam. Då ringde en god vän till mig. När hon pratar så lyssnar jag, så är det bara, hon är klok som en uggla och vi har alltid sagt rätt saker till varandra vid rätt tidpunkt. Hon sa  ”Linn det är vårt j-vla samhälle. Pressen du känner kommer från allt du tror förväntas att du ska göra, alla statusrader du läst på sociala medier, alla perfekta bilder på grillning i solnedgång, rosé i utlandet och lyckliga grupper med vänner.” Direkt när hon sagt det så förstod jag att hon hade rätt.

Det handlade inte om att jag var ensam utan vänner och att jag saknade planering. Pressen kommer från alla kanaler under dygnets alla timmar. Hur påverkad man är märker man inte när man är mitt i ekorrhjulet utan först när man konfronteras med sin egen person i ensamheten.

Jag vet ju det här. Jag vet hur lång tid det tar för mig att slappna av. Det tar minst tre veckor. Sen går jag gärna runt i färgglada kläder, barfota i gräset, dricker örtte och målar akvarell. Jag fantiserar om ett liv utan några måsten och behov. Pengar är oväsentligt. Det jag lever på just då är lyckan av att vara jag, lyckan över att veta att jag är nöjd och att livet är mitt och bara mitt. Men så är det abrupt över. Man landar med flygplanet, kliver av och rätt in i sitt hjul igen.

På en dag har de färgglada kläderna bytts ut mot höstens mode, örtteet har blivit svart kaffe och akvarellen är en smartphone. Jag är lycklig, det är kul att komma tillbaka till det som skapar min rutin. Jag trivs med att ha ett strukturerat liv, ett schema som säger ungefär hur jag ska lägga upp min tid. Det är så mycket enklare. Men vilken av dessa två Linn är lyckligast? Finns det två eller är det detta som är jag? Det är svårt att veta och många nätter har offrats till att finna ett svar.

En sak jag åtminstone vet är att jag ska ha semester igen i vår. Kanske gör jag då på ett annat sätt, men viktigast är ändå att må bra och att få slappna av och koppla ur.

Linn Appelberg

Linn Appelberg