Ett folk utan land

ett-folk-utan-landMarchetta ger sig på fantasy

Ett folk utan land av Melina Marchetta. Kritikerrosade Marchetta har gett sig in i fantasygenren. En berättelse om ett förbannat land och ett folk i exil. Berättelsen börjar lockande men haltar halvvägs igenom och lyckas inte upprätthålla illusionen.

Lumatere är ett land som i tio års tid har varit drabbat av en förbannelse och omringad av en svart dimma. Ingen kan ta sig ut eller in. Kungafamiljen är mördad och de som lyckats fly dimman bor utspridda i olika flyktingläger där svält och sjukdomar tillhör vardagen. En av de som lyckades fly Lumatere innan landet omslöts av dimman är Finnikin från Klippan, vän till kungens bortgångna barn och son till Lumateres kapten för det kungliga gardet.

Tillsammans med rådsherren sir Topher reser Finnikin land och rike runt för att hjälpa sina landsmän i flyktinglägren. En natt kallas han av en mystisk budbärare till ett kloster. Väl framme träffar han Evanjalin, en ung kvinna som påstår att tronarvingen till Lumatere fortfarande är vid liv och kan bryta förbannelsen. Trots stort tvivel ger sig Finnikin ut på jakten efter tronarvingen tillsammans med Evanjalin. Den unga kvinnan visar sig dock ha många hemligheter och en förmåga att glida på sanningen. Men för första gången på länge har något väkts inom Finnikin. Något han trodde hade gått förlorat: hopp.

Melina Marchetta är mest känd för sin ungdomsroman Jellicoe road, som kom ut på svenska 2012 och hyllats av många kritiker. Med Ett folk utan land ger hon sig in i fantasygenren. På engelska har boken funnits sedan 2009, då under titeln Finnikin of the Rock.

Historien börjar successivt och intressant. En fråga ställs på en gång: vem är Evanjalin och hur mycket vet hon? Hennes karaktär är mångfasetterad och bjuder ständigt på överraskningar. Finnikin däremot är ganska ointressant, hans roll är snarare att betrakta Evanjalin och berätta om henne för oss läsare. Hade berättelsen berättats genom Evanjalins ögon skulle mystiken försvinna.

Efter ett tag börjar tyvärr berättelsen halta. Sällskapet börjar vandra fram och tillbaka mellan olika platser utan att man förstår vad de håller på med. Rytmen blir ojämn och vissa saker dras ut på i en evighet medan andra berättas i förbifarten som om läsaren redan skulle känt till dem. Jag frågar mig om inte Marchetta tröttnade på sin egen bok halvvägs och pressade fram ett slut. För det känns halvhjärtat. Ändå finns det två fristående uppföljare Froi of the Exiles och Quiantana of Charyn.

Det finns en tydlig blid i romanen som illustrerar det som haltar i berättelsen. När FullSizeRenderman slår upp boken möts man av en karta över Skuldenore, den världsdel som landet Lumatere är del av. Redan vid första anblicken ser man att något inte stämmer, landsgränserna är raka streck som om det vore ett barn som ritat kartan. Illusionen är därmed bruten. Marchetta har byggt upp en hel värld med olika folkslag, länder och traditioner, hon skriver ingående om hur Finnikin, Evanjalin och sir Topher reser runt i Skuldenore men har sedan en karta som helt saknar trovärdighet. Samma sak gör hon i texten när hon struntar i vissa detaljer och bara lämnar läsaren där hän.

Ett folk utan land har sina fördelar, jag gillar att den stundtals fokuserar väldigt mycket på politiken i Skuldenore, och blir lagom torr. Det är skönt att för en gångs skulle sopas det inte under mattan att kvinnliga karaktärer faktiskt har mens och här har det också en betydelse för handlingen. Grundhistorien är egentligen ganska enkel och förutsägbar men Marchetta har komplicerat till den onödigt mycket. Det är en helt okej roman men det finns så många mycket bättre romaner i genren att denna kommer falla i glömska ganska snart.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg