Ett nytt sätt att göra gamla saker

Jonas har läst om hur sociala medier funnits bland oss sedan urminnes tider och att vi trots detta faktum ser dem, och hanterar dem, som nya revolutionerande samhällsfenomen.

Writing on the wall by Tom Standage. Copyright: Bloomsbury Publishing

Copyright: Bloomsbury Publishing

Writing on the wall: social media – the first 2,000 years av Tom Standage. Sociala medier har som fenomen inte speciellt många år på nacken, åtminstone inte tekniken eller uttrycksformen så som du och jag initialt skulle tänka när vi hörde orden sociala medier. Man behöver inte kvantitativ insamlad data för att vara ganska säker på att ord som Facebook, Twitter eller Instagram är vad du och majoriteten i Sverige tänker när de hör orden. Det behövs heller inte bevisas längre att dessa plattformar haft en stor inverkan på hur vi ter oss i en hel rad olika situationer. Hur vi tar in information, hur vi kommunicerar med andra, hur vi presenterar oss för varandra, hur vi träffar varandra, hur vi håller koll på varandra och hur vi utövar demokrati för att bara nämna några. Det vi mäter idag är hur mycket de påverkar oss snarare om de gör det. Revolutioner har fått etiketten ”sociala medier revolutioner” och att som organisation, politisk parti eller offentlig person inte finnas på dessa tre plattformar, och helst några till, är i stort sätt otänkbart.

Sociala medier är dock bara ett ord vi valt att sätta på ett gäng plattformar som hade turen att komma i rätt tid och därför bli omåttligt populära, tanken bakom dem är fullkomligt uråldrig. Det vi ser idag är bara en förlängning, och en del av, den evolutionära process internet och mobila teknologier gått igenom men vill man gå längre bak i historien är det bra att ha någon som Tom Standage.

Standage är en brittisk journalist och författare som i Writing on the wall tar avstamp i den romerska statsmannen Ciceros utvecklade lappsystem han använde för att kommunicera med sina kompisar för lite drygt 2000 år sedan när han går ut för att punktera föreställningen om att det vi gör med hjälp av sociala medieplattformar skulle vara något nytt och revolutionerande. Genom 11 kapitel gör Standage nedslag i världshistorien och gräver fram exempel på såväl sociala medie-revolutioner med Martin Luther i spetsen som facebookgrupper i 1600-tals tappning.

Det här med facebookgrupper är kanske lite att ta i men funktionen de nya hippa caféerna i bland annat London hade med start i mitten av 1600-talet och framåt menar Standage var precis desamma som ett forum, eller en grupp på exempelvis Facebook, har idag. Nämligen att föra människor samman som annars inte hade träffats som då i bästa fall kan utföra stordåd tillsammans. Paradexemplet Standage har kring det här är hur en livlig diskussion på ett café i just London resulterade i Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica (Naturvetenskapens matematiska principer) där bland annat Newtons beskrivning av gravitation går att återfinna.

Det går inte att undvika den positiva majoritetsuppfattning som varit inom forskarvärlden när det kommer till möjligheterna med sociala medier kontra dess baksidor. Allt från Henry Jenkins teorier kring konvergenskultur, spridbarhet och ökad demokratisering och Stephen Johnsons och Clay Shirkys beskrivning av den kollektiva intelligensen. För att inte tala om de otaliga vetenskapliga artiklarna, inom olika och vitt skilda vetenskaper, som utgår från denna positiva hegemoni. De kritiska rösterna, som inte nödvändigtvis behöver vara pessimistiska, är betydligt färre, åtminstone inom journalistiken. De tre som ständigt återkommer är Christian Fuchs, Malcolm Gladwell och Evgeny Morozov. Dessa tre söker alla lyfta fram det många andra missar händer bakom en deltagande kultur där en handfull stora privata aktörer dikterar utvecklingen (Google, Twitter, Facebook etc) såsom massövervakning, utnyttjandet av användare som gratis arbetskraft, förslappning och ”slacktivism” (en sammanslagning av orden slacker och activism) och kanske främst en falsk förnimmelse av jämställd internetdemokrati när i själva verket enbart en handfull elitgrupp i slutänden syns och hörs på en större skala. Standage bok går att räkna in bland litteraturen som ställer sig lite vid sidan om hyllning och kritik. Allt blir lite mer av ett konstaterande där lejonparten av texten fylls av exempel från historien som avslutas med ett eller några stycken där vi kan se samma mönster idag. Alla dessa exempel jag nämnt här förtjänar egentligen en artikel var men syftet med uppradningen är att påvisa ett fenomens (nytt eller gammalt) mångsidighet när det gäller såväl tolkning, historicitet som teoretisk applicerbarhet.

Det är helt enkelt farligt att fastna i tron om att det som sker i nutid vore något nytt enbart med tanke på att det sker just här och nu. Människa har inte förändrats för att hen fick Twitter att leka med då Twitter enbart är en kommunikativ plattform där hen kan göra det hen alltid gjort. Revolutionerna i mellanöstern hade försvinnande lite med sociala medier att göra och hade med all säkerhet hänt utan dem och hur många likes vi än slänger ur oss till stöd för den ena eller den andra saken så sker förändring fortfarande nästan uteslutande på det vanliga, tråkiga och sega politiska och byråkratiska sättet. En arena facebookgrupper ännu inte är välkomna till. Det som konkret har förändrats är teknologin vi använder till att göra gamla saker med, samt det faktum att vem som helst kan bli vän med Justin Timberlake och det är ju faktiskt inte fy skam det heller.

Jonas Appelberg, doktorand i journalistik vid Södertörns högskola.

Jonas Appelberg, doktorand i journalistik vid Södertörns högskola.