Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling. Böcker, filmer, spel, pjäs och nu filmmanus. Formaten för konsumtion av Rowlings magiska värld verkar aldrig ta slut. ”Ännu ett sätt att tjäna pengar på” hör jag cynikerna säga. Förmodligen har de rätt. Frågan är: fyller filmmanuset någon funktion? Alltså annat än som snygg prydnad i fansens bokhyllor. Det kan den göra. Som med allting är det upp till betraktaren.

Eftersom jag arbetar med litteratur möter jag ofta personer i arbetet och privat som vill berätta för mig hur mycket de älskar litteratur och hur bristfälliga andra medier är. Detta gäller ung som gammal. De blir ofta förvånade när de inte får medhåll.

Någonstans måste vi lära oss att inte bygga hierarkiska system kring olika konstformer utan börja acceptera varje konstform och format för vad de är. Den vanliga debatten är den mellan film och litteratur. Vilken är bäst? Filmen eller boken? Problemet är att man då ofta jämför dåliga eller halvdana filmer med bra böcker eller intrigdrivna, fartfyllda filmer med karaktärsdrivna böcker, som ibland har ett plågsamt långsamt tempo. Sällan har jag varit med om att någon har jämfört Ingmar Bergman med Stig Dagerman.

Personligen tycker jag att de tidiga Harry Potter filmerna inte kommer i närheten av böckerna. Men så är de ju också adaptioner. Samtidigt är det många barn som inte mäktar med att läsa Rowlings tegelstenar. För dem blir filmerna en möjlighet att ta del av berättelsen ändå. Filmerna ger oss bilder av det som tidigare funnits i vår fantasi. Det kan vara störande eller hänförande. I och med Harry Potter och det fördömda barnet fick många som aldrig läst en pjäs i hela sitt liv möjligheten att bekanta sig med en ny form av text. Luftig och dialogdriven, vilket absolut inte gör den sämre. Tvärtom ses teater allmänt som en finkulturell konstform.

Så kommer det nu alltså ett filmmanus. Den stora skillnaden från en pjäs är de konstanta scenbytena vilket gör att läsaren aldrig sjunker ner i texten. Det skrivna ordet är bara en skiss för den filmiska gestaltningen. Ett filmmanus som detta kan fungera som ett fantastiskt verktyg för att öva upp sin fantasi, att fylla ut luften mellan raderna. Däremot står ett filmmanus aldrig på egna ben. Det är som en Semla med varken grädde eller mandelmassa.

Ändå gillar jag att kunna gå till den lokala bokhandeln och införskaffa mig ett filmmanus. Jag gillar att se hur bristande min föreställningsförmåga är när jag väl ser berättelsen spelas upp på den vita duken. Det må vara nedslående men också utmanande. En annan sak jag gillar är hur tydligt det blir att de gamla rivalerna, texten och bilden, kompletterar varandra. En film behöver text för att konkretiseras medan en text alltid börjar med inre bilder. Att fråga om litteratur är bättre än film är som att fråga om luft är viktigare än vatten.

Tanja Appelberg