Färjan

FärjanEn seglats från helvetet

I Sverige kallas hon finlandsbåten, i Finland det motsatta. Baltic Charisma. Varje dygn korsar hon det becksvarta övergödda hav vi kallar Östersjön. Ombord härbärgerar hon tusentals själar som lämnat sina fastlandsproblem vid kajkanten för att under en minisemester kunna härja fritt i hennes innanmäte. De samtliga sju dödssynderna har en egen plats någonstans i hennes långa korridorer, många våningar och salar. Frosseriet i den dignande buffén som aldrig tar slut och där vinet kommer direkt ur kranen. Lättjan i resans hela syfte. Girigheten i shoppingavenyerna. Avunden i de dömande blickarna. Lusten bakom de stängda dörrarna. Högmodet i den stroboskopupplysta karaoken. Och vreden som en följd på allt då vinet skalat bort allt skydd och småtimmarna sakta rullar in.

Mats Strandberg följer med Färjan upp den formidabla succén som var Engelsforstrilogin. Skillnaden är att nu skriver han återigen själv utan Sara Bergmark Elfgren vid sin sida. Färjan är långt ifrån Engelsfors, både i rum och till form, men Mats Strandberg har tagit med sig det fina karaktärsbygget och det lättlästa men fylliga språket i denna roman om blodtörstande vampyrzombier. Som läsare får vi följa med hela vägen från den där kajkanten till det brutala slutet. Vi får bekanta oss med en handfull individer som alla stiligt binds samman genom historiens gång. Det är partyprissar, dysfunktionella familjer, kärlekspar och Marianne som reser själv i hopp om att kickstarta sitt stagnerade liv igen. För att ta emot passagerarna står besättningen redo. En grupp som har en helt annan syn på denna havets fristad. En bartender som blivit kvar alldeles för länge, kaptenen som strider mot rederiets hårda sparkrav och Dan Appelgren som hade sina 15 minuter i rampljuset för länge sedan och som nu inte längre har något val än att sjunga in varje natt för att inte riskeras glömmas bort.

Mitt ute på havet blir någon biten och helvetet brakar lös.

Färjan har en bra upptakt men exploderar alldeles för fort. Redan halvvägs kan jag som läsare lista ut mer eller mindre vad som kommer hända. Scenerna är filmiska men liknar snarare en rätt tafflig zombierulle än ett vampyriskt mästerverk som exempelvis Sveriges skräckmästare John Ajvide Lindqvists Låt den rätta komma in. Det blir en herrans massa blod på heltäckningsmattor på bekostnad av litterär flärd. Många karaktärer presenteras målande men dödas i nästa scen. Mystiken försvinner efter första blodsutgjutelsen och jag läser bara färdigt för att se vilket slut han till sist väljer. Det är som att Mats Strandberg förälskat sig i sin idé utan att riktigt veta vad han ska göra för att förvalta den. Jag klandrar honom inte, idén är lysande men det blir aldrig skrämmande.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg