Fasansfulla faster

Fasansfulla faster av David Walliams. Redan på första sidan varnar författaren oss om att denna berättelse handlar om en ovanligt fasansfull faster. Varningen är lätt att avfärda. Hur illa kan det bli i en barnbok? Dessutom, hur ofta har inte författare som saluför sina böcker på detta sätt gjort sina läsare besvikna? Ett härligt stilistiskt grepp som sällan håller det den lovar. Så är inte fallet här. Faster Alberta är fruktansvärd. Det är så hemskt, mörkt och morbidt att för en sekund så fladdrar den där frågan förbi. Ni vet den som varje vuxen ställer sig ibland vare sig vi vill eller inte ”kan man skriva vad som helst för barn?”.

Inte nog med att Walliams skapar en av barnlitteraturen elakaste karaktärer. Han gör boken rolig, riktigt rolig till och med. Detta skriver jag alltså om en berättelse där huvudpersonen Stella vaknar ur koma och får reda på att hennes båda föräldrar har dött i en bilolycka. Själv har hon lyckats överleva men brutit vartenda ben i kroppen. Stella vårdas av sin faster, eller vårdas och vårdas. Hålls fånge är nog en mer passande benämning. Fastern måste nämligen hålla henne vid liv. I alla fall tills Stella har skrivit över lagfarten till herrgården på fastern.

Det finns så många komponenter jag gillar i denna berättelse. Hur texten och bilden samspelar med varandra, hur Walliams leker med språket, de humoristiska fotnoterna, det direkta tilltalet, alla listor som förekommer i boken, exempelvis fasterns uppstoppade ugglor eller alla de sätt faster Alberta plågade sin bror som barn. Dessa listor är roliga men de skapar också en andningspaus i berättelsen. Listorna är härliga i sig men de underlättar även läsningen, speciellt för läsaren som har svårt att ta till sig en längre sammanhängande text. Jag är övertygad om att Fasansfulla faster blir den första längre boken för många läsare, just för att den är så omväxlande i sitt berättarsätt.

Att Walliams jobbat länge som komiker märks. Timingen i berättelsen är mitt i prick. Ett exempel på detta är ett kapitel som saknar bilder. Jag hinner precis tänka ”hmm det var länge sen det förekom en bild” innan författaren kommenterar att avsaknaden av bilder självklart beror på att karaktärerna befinner sig i en kolkällare som är kolsvart.

Det är många barnboksförfattare som försöker vara roliga just nu. Väldigt få lyckas. Nästa gång ett barn ber er om en rolig bok ge dem då inte Dagbok för alla mina fans (för de är inte roliga vad ungarna än säger). Tipsa istället om Fasansfulla faster för Walliams lyckas verkligen. Det är inte för intet han anses vara Storbritanniens just nu starkast lysande stjärna inom barnlitteratur och jämförs med Roald Dahl.

Tanja Appelberg