Flugparken

Flugparken av Jens Östberg. Copyright: Stockholms Filmfestival

Flugparken av Jens Östberg. Copyright: Stockholms Filmfestival

Den vilsne mannen

Flugparken av Jens Östberg. Sverrir Gudnasson är ett av svensk films mer frekventa ansikten på vita duken de senaste åren och efter roller i Upp till kamp, Call Girl och Monica Z har hans namn också blivit förknippat med kvalité. Till Stockholms filmfestival syns han först och främst i storsatsningen Gentlemen men också som huvudrollsinnehavare i Jens Östbergs debutfilm Flugparken.

I Flugparken blir publiken vittne till när den sista droppen som får bägaren att rinna över plötsligt faller i glaset som är Kristian Keskitalos tillvaro. Kristian (Sverrir Gudnasson) är en man i 30 års åldern som mer eller mindre går på sparlåga. Jobbet som förskollärare i en liten ort i norra Sverige ger honom trygghet att betala hyran och möjlighet att efter arbetsdagens slut ta ett glas eller två med sin barndomskompis Alex (Leonard Terfelt) på den lokala pizzerian. Kristian är fast på den plats han vuxit upp, han verkar inte vilja vara där men har uppenbart inte brytt sig om att göra något åt det.

Så rubbas allt efter en kväll då Alex som vanligt blivit lite för full och Kristian kört hem honom. Det går inte att få Alex i säng och av någon anledning tycker han det är precis rätt tillfälle att visa Kristian ett rävgryt han nyss hittat ute i skogen bakom huset. Efter ett gäng ganska svaga protester från Kristians sida ger de sig ut till skogs. Det är såklart för mörkt för att hitta rävgrytet och efter ett tag tröttnar Kristian och säger att det är dags att gå hem varpå Alex startar bråk, tumlar runt och slår i huvudet. Det är till synes inget djupt sår men det blöder ändå från Alex huvud och det är här Kristian gör något som kommer förändra hans och Alex liv för alltid. Han lämnar Alex i skogen och cyklar hem och lägger sig. Dagen därpå är Alex spårlöst försvunnen och Kristian är den sista som sett honom.

Det här blir tyvärr aldrig någon vidare bra film. Idén är det inget fel på men tillslut är det så mycket som saknas att det bara blir ett frågetecken kvar av allting. Det mesta som skildras är Kristian som är på väg någonstans. Till jobbet, från jobbet, till pizzerian, från pizzerian, ut på stan, hem från stan. Alltid med samma jacka och intetsägande uppsyn. Man får aldrig riktigt lära känna honom trots att filmen handlar om hans förfall och resultatet blir då att jag i slutänden inte bryr sig. De andra karaktärerna får nästan ingen plats alls mellan Kristians åkturer och då de väl syns i bild har de dessutom väldigt lite att tillföra, såväl i repliker som skådespel. Jag ville till exempel se mycket mer av Diana, Alex partner spelad av Malin Buska, men det blir ingen tid över och då hon väl syns gör hon det som trött lämnad mor som vare sig verkar särskilt ledsen över Alex försvinnande eller speciellt förtjust i deras son. Det var henne jag blev nyfiken på men det var henne jag fick se minst utav.

Lägg där till ett bildspråk som vill verka speciellt och hänförande men som istället känns ganska krystat, ett manus som gör att alla replikskiften känns som högläsning och att hela paketet till sist blir exceptionellt tråkigt där filmens en och en halv timme nästan känns dubbelt så långt, så har ni mitt betyg av Flugparken.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg