Förlorade själar

9789127137660_0_Ensamhet och längtan i krigets Somalia

Förlorade själar av Nadifa Mohamed. Tre kvinnor, tre generationer, tre samhällsklasser förenade av längtan och ensamheten i ett Somalia som närmar sig kollaps.

Berättelsen börjar med firandet till minne av tjugoförsta oktober i Hagrgesia. Året är 1987 och det har gått arton år sedan president Siad Barre tog makten över Somalia. Den åldrande Kawsar är på plats för firandet som beordrad åskådare, föräldralösa flickan Deqo ska dansa på arenan i utbyte mot ett par skor och soldaten Filsan upprätthåller ordningen på arenan så att högtiden inte blir något annat än det dirigerade spektakel det är tänkt att vara. Denna dag flätas dessa tre kvinnors vägar samman för att sedan upplösas igen.

Stillsamt och våldsamt får läsaren följa dessa tre kvinnor och låna deras blick. Språket är enkelt och följsamt. Mohamed beskriver en omvärld i upplösning men genom att sina tre huvudpersoner får kaoset ett filter av stilsamhet och reflektion.

”Mitt i hjärtat av den virvlande massan av dansare ser Kawsar en punkt av stillhet, en tomhet som verkar reflektera hur hon känner sig. I cirkeln står en stackars flicka i rött och stirrar på sina fötter, omedveten om var hon är. Kawsar blir berörd av det hon ser, ett ögonblick av sanning mitt i all fiktion.”

I romanens andra del berättas kvinnornas berättelser efter tjugoförsta oktober var för sig. I denna del av romanen skiljer Mohamed kvinnorna åt, vilket tillåter blicken att fokusera istället för att svepa förbli mellan karaktärerna. Deqo beslutar sig för att inte återvända till flyktingförläggningen som varit hennes hem hela livet utan tar sin tillflykt till Hagrgesias gator. Hon har överlevnadsinstinkten inpräntad i kroppen och någonstans därute måste det finnas en ljusare framtid. Kawsar å andra sidan blir sängliggande i sin Bungalow efter en misshandel och väntar med längtan efter döden. Genom sitt lilla fönster och grannarnas sporadiska besök får hon en glimt av hur världen utanför hennes hem förfaller och hon tillbringar den tid hon har kvar i livet med att sortera sina minnen. Soldaten Filsan är fostrad till soldat, något annat alternativ än att gå i faderns fotspår fanns inte. Hon är fast besluten om att gör karriär inom militären och är regimen trogen. Fast om kvällarna smyger ensamheten och behovet av att vara älskad sig på.

De kommer från olika samhällsklasser och olika generationer, de bygger upp och upprätthåller sin tillvaro med olika metoder men det som förenar dessa kvinnor är deras ensamhet, längtan bort från denna och att de befinner sig på en plats där inbördeskriget breder ut sig. Brutaliteten finns ständigt närvarande i berättelsen men Mohamed vältrar sig inte den, försöker inte överträffa sig själv i brutala beskrivningar av krigets fasor. I fokus står dessa tre kvinnor och deras berättelser och känsloliv. Kawsar, Filsan och Deqo kan inte stoppa det som komma skall, de är endast tre förlorade själar fångade i en tillvaro de inte förstår. Denna vanmakt gör dem till de ultimata åskådarna.

Jag har hört påstås att denna roman skildrar inbördeskriget bättre än vad nyhetsmedierna någonsin har kunnat åstadkomma. Det kan stämma, litteraturens förmåga är mäktig, men det är en bedömning jag som europé som aldrig varit längre söder ut än Toscana inte tänker ta ställning till.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg