Första dagen på nya jobbet

Alla har vi varit där. Chansat. Fått samtalet. Varit överlycklig, förväntansfull men samtidigt lite skrämd. Det är början på något nytt. Du ligger sömnlös natten innan och tankarna går i ett:

“Tänk om jag inte klarar av det.”

”Tänk om ingen gillar mig.”

”Tänk om jag gör fel.”

Sedan ringer klockan och det är dags. Att gå till det nya jobbet.

Dag ett ska vara omtumlande. Det är många nya intryck och rutiner du inte är van vid. Du försöker hänga på de andras tempo. Du hinner inte dricka eller äta för du är alltför upptagen med allt det nya. Du får bra respons och de du träffar är glada och omtänksamma. De intresserar sig för dig, ger dig utrymme att pröva, ta initiativ och även göra fel. De ler, ger dig små tips och säger stödjande

– Det kommer sitta som  rinnande vatten, oroa dig inte, alla har vi varit nya. De är välkomnande och du känner att detta kommer bli bra.

Men, det är inte riktigt sanningen. Första personen du träffar är kort i tonen, skyndar igenom genomgången av dagens jobb och verkar aningens besvärad över att ha dig där, någon som kommer sinka oss i det vi gör varje dag. Hen håller dig nära, anmärker det du gör.

– Tänk på det där!

– Gör såhär!

– Här gör vi såhär och har alltid gjort, dina erfarenheter är inte till något som helst värde.

– Du pratar för snabbt/för långsamt.

– Lärde du dig inte det här?

Himlar med ögonen och utesluter dig ur samtal med gruppen. Frågar dig vad du ska göra sedan för detta är ju ingenting att satsa på.

Du börjar känna dig osäker. I vägen. Kanske det var dumt av dig att säga upp dig för att leva ut din dröm, din nya riktning i livet. Dina nystrukna kläder börjar kännas tunga på kroppen och din fina frisyr du var så nöjd med på morgonen känns tillgjord. De andra tittar på dig sorgset och säger att du inte ska lyssna, du kommer in i det. Men sedan råder en tystnad, var och en fortsätter med sitt och ingen säger någonting. Du känner hur det börjat hetta bakom ögonen.

Sanningen är att detta händer. Varje dag. Det finns ingenting som heter “du passar inte in.” eller “du kommer aldrig lyckas” när du är ny på en arbetsplats. Man faller inte in i en rutin, man lyfts in i den av sina nya kollegor. De som ser, lär, skrattar, tar dig till sig och ställer dig i centrum. Frågar frågor, bjuder med dig på lunch och berättar om omgivningarna. De som gör samma sak varje vecka om så behövs för att just du ska känna dig välkommen. För det ÄR du! Problemet ligger inte hos dig utan med all sannolikhet hos personen som attackerat dig.

Det rättfärdigar inte deras beteende. Tvärtom. Den personen måste ta ett steg tillbaka, se sig som icke lämplig och få hjälp. Mobbing förekommer på så många arbetsplatser och det är aldrig ok. Så fort den lilla knuten i magen visar sig är det INTE ok. Vi runtomkring måste ställa oss starka, säga ifrån. Vi tillåter inte detta på vår arbetsplats eller någon annanstans. Vi måste mobilisera oss emot dem som mobbar. Jag tar ställning nu, jag vägrar gå till min arbetsplats varje dag i år framöver och se detta pågå! Jag kommer ta ställning. Det borde du också. Så nästa gång du hör någon berätta om personen som skrek på hen framför alla andra, talade om hur värdelös hen är och att de aldrig kommer lyckas. Skrev saker på social medier och tittade bort när ni möttes i korridoren. Gör något! Vad som helst men låt det inte gå dig förbi. Ha lite civilkurage och säg ifrån!

Linn Appelberg

Linn Appelberg