Foxcatcher

Mark (Channing Tatum) och Dave Schultz (Mark Ruffalo).

Mark (Channing Tatum) och Dave Schultz (Mark Ruffalo).

Skådespelet är inte allt

Foxcatcher av Bennett Miller. Jag sitter och betraktar filmduken noggrant den första halvtimmen av filmen. Inget jag inte sett tidigare, karaktärer som Mark Schultz finns det mer än en av och bildspråket har blivit slentrian de senaste åren. Kameran jobbar ständigt med förgrund och bakgrund, fryser ögonblick då allt i blid är mer eller mindre stillastående, endast små ljud hörs. Ett bildspråk som blivit så vanlig att det upplevs som övertydligt, skriver tittaren på näsan. Kan inte låta bli att tänka på Moneyball. Vem var det som gjorde den? Jag sitter och väntar, tror att filmen ska leda någonstans, att historien som berättas inte kan var så ytlig, snart, snart kommer den att vecklas ut, snart.

Foxcatcher handlar om bröderna Mark- (Channing Tatum) och Dave Schultz (Mark Ruffalo) som båda tog OS-guld i brottning 1984. Mark som är lillebror lever ständigt i skuggan av sin äldre bror. Medan Dave erbjuds jobb som tränare och lever livet som en hängiven familjefar är Mark ensam, introvert och osäker. En dag ringer telefonen hemma hos Mark, multimiljonären John du Pont (Steve Carell) vill träffa honom. Du Pont har fått för sig att han ska ge sig in i brottningsbranschen och erbjuder Mark Schultz ett kontrakt som denne inte kan tacka nej till. Mark dras in i du Ponts surrealistiska värld. För denne excentriske miljonären verkar inget omöjligt. Allt är guld och gröna skogar så länge Mark gör som han blir tillsagd och presterar. När så inte längre är fallet så rasar allt samman och åter igen måste Mark förlita sig på storebrodern Dave.

Channing Tatum har uppenbarligen fått direktiv att gå runt hela filmen och se ut som en bebisneandertalare och han klarar sitt uppdrag med bravur. Steve Carell måste ha suttit många timmar i sminklogen för denna roll men att spela en galen, excentrisk miljonär verkar inte ha varit någon match för honom och även Mark Ruffalo sköter sig väl. Casten är inget att klaga på. Ändå sitter jag och tänker, snart, snart börjar filmen på riktigt. Trettio minuter in slås jag av tanken att så kanske inte är fallet. Kanske är det bara en based-on-a-true-story-film som tycker att det är nog med att den är based-on-a-true-story. Jag blir mer och mer förvirrad. Vilken historia är det man vill förmedla till mig? Är det historien om de två bröderna och deras kärlek till varandra? Är det historien om den galne miljonären? Är det historien om att aldrig passa in eller vara god nog? Är det berättelsen om manligheten i kris? Är det historien om en människas förfall? Här har man gett sig in på alla dessa berättelser samtidigt men avslutar sällan den tråd man börjat på. Jag blir provocerad, för det är så dåligt. Ett gäng bra skådespelarinsatser kan inte rädda en film där ingen verkar ha reflekterat över det viktigaste av allt: berättelsen.

Hur var det nu med Moneyball? Vem hade gjort den? Ja, just det, det var ju Bennett Miller. Andra må hylla Miller för Moneyball och Foxcatcher, personligen tycker jag att båda historierna var mer intressanta innan jag såg dem på film.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg