Girlhood

Karidja Touré som Marieme alias Vic

Karidja Touré som Marieme alias Vic

Film när film är som bäst

Girlhood av Céline Sciamma. Ända sedan snacket från Cannes nådde mig i somras har jag gått och längtat efter att få se Girlhood. Ju närmre visningsdatumet tiden led desto mer uppspelt blev jag. Det är först när jag sitter i biosalongen och reklamen rullar som jag tänker tanken för första gången: tänk om jag inte tycker om den? Så släcks lamporna och redan efter första scenen vet jag att det inte finns något att oroa sig för, Girlhood är ett mästerverk!

Filmen utspelar sig i en förort till Paris. Marieme (Karidja Touré) är en sportig tjej som råddar med hushållet och tar hand om sina småsyskon medan hennes mamma jobbar natt med att städa. Hemma finns också storebrodern Djibril (Cyril Mendy) som har syskonskaran i ett järngrepp och drar sig inte för att använda våld. Marieme må vara en duktig flicka hemma men i skolan går det åt helvetet. När hon inte får gå om sin årskurs för andra gången blir hon istället omhändertagen av tre tjejer som försörjer sig på att snatta. Den vänskapen som uppstår mellan dem är central i filmen. Den är vacker.

Stora snackisen gällande Girlhood har varit den så kallade Rihanna-scenen. I den sjunger och dansar tjejerna till Rihannas låt Diamonds. När man har hört denna scen hyllas ett otal gånger så sitter man så klart och bara väntar på den. Risken är då att magin försvinner. Saken är bara den att scenen är så perfekt komponerad att den klarar buzzen, jag blir hänförd och kanske rinner det ner en glädjetår.

Förutom en berättelse om vänskap är det en berättelse om vad det innebär att växa upp som tjej. Det är inte en berättelse jag har blivit bortskämd med att se gestaltas genom åren. Av någon anledning tycks det finnas oändligt många berättelser om pojkar som blir män men intresset för flickors uppväxter verkar ofta vara ganska svalt. Därför blir jag glad av Girlhood, äntligen tas tjejers uppväxt och identitet på allvar, äntligen gestaltas tjejers våndor och hopplösa kamp mot manligheten och dess spelregler. För i Marieme kan vi identifiera oss även om vi befinner oss långt ifrån Paris förorter. Det sista Sciamma gjorde på face2face visningen på Stockholms filmfestival var att uppmuntra publiken att berätta för sina mormödrar om filmen. Såklart hon gjorde det för Sciamma verkar vara införstådd med att hennes berättelse når mycket längre än till en bestämd plats eller tid. Den når över generationer och klasser.

När jag var 18 år insåg jag för första gången på riktigt hur fantastiskt filmmediet kunde vara, 10 år senare ser jag Girlhood och återigen slår samma insikt mig med full kraft. Det här är film när film är som bäst.

Mer om Girlhood finns att lyssna på i Kompott.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg