Half bad – det mörka öde

Brutalt, vackert och halfsuggestivt

Half bad – det mörka ödet av Sally Green. Den första boken i serien om häxan Nathan slutade i besvikelse. Ändå fanns det något där, det kunde bli riktigt bra och det blev det också.

Half bad är en av alla dessa fantasy trilogier som poppar upp som svampar en regnig septemberdag. Men man behöver inte vara fantasyfantast för att gilla detta. Det är snyggt, rått, brutalt, vackert, suggestivt och ställer intressanta frågor. Många gånger glömmer man bort att det är en fantasyberättelse och sugs in i Greens enkla men ack så beskrivande rader.

Nathan är sonen till den mäktigaste svarta häxan i världen men han är också son till en vit häxa. Detta gör honom mycket speciell då en sådan blandning aldrig tidigare existerat. I åratal har han plågats av de vita häxornas råd, de har burat in honom, misshandlat honom och gjort otäcka experiment på honom. Nu äntligen har han blivit en myndig häxa och fått sin magiska gåva.

Rådets jägare har dock inte gett upp, de är hack i häll på honom. Samtidigt försöker Nathan frige sin kärlek Annalise som hålls fången hos en av hans fars alla fiender. Kravet för att återse henne är tydligt och går inte att misstolka: hans fars huvud på ett fat annars dör Annalise.

Hjälpen kommer från oväntat håll men medför att Nathan dras in i ett politiskt spel. Häxvärlden står på randen till krig och i det kriget är Nathan och hans far de ultimata vapnen. För i och med att han har fått sin magiska förmåga har något mörkt och okontrollerbart vaknat inom Nathan. Det skrämmer honom men skänker samtidigt enorm tillfredställelse.

I bloggosfären har många skribenter dragit kopplingar mellan bokens innehåll och stora historiska händelser. Jag har alltid haft svårt för sådant. Fiktion är fiktion och fakta, ja det är något annat. Men jag måste medge att se denna berättelse genom ett historiskt filter ger ett mervärde. Det fiktiva filtret tillåter läsaren att reflektera över sådant man i annat fall tränger undan.

Jag efterfrågade tidigare en utveckling av det obehärskade våldet som glimtade förbi i den första boken och jag fick det jag önskade. I denna berättelse kokas verkligen hat, kärlek och våld ner i en massiv kompott så att man inte längre vet vad som är vad. Frågor ställs på sin spets. Kan man övervinna sin natur? Bör man ens försöka? Vad definierar ondska och godhet? Hur mycket är man beredd att göra för sin familj? Läsaren får inga svar och det är kanske inte heller litteraturens uppdrag. Att ställa frågor har däremot ofta varit konstens kännetecken.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg