Lågt i tak, missförstånd och två sköna snubbar

Idag lyssnade jag på Lilla drevet, en podcast på Aftonbladet kultur som jag har sedan någon månad tillbaka börjat följa med mycket nöje. Det är en sådan där typisk grej jag lyssnar på för att få mina egna åsikter bekräftade. Vilket är, för att säga sanningen, jävligt skönt. Men jag ska inte skriva om hur Noun- affären (affären) bekräftar än en gång att man inte bör rösta på Alliansen eller hur irriterad jag blir på sättet folk talar om tiggare (läs Sorans krönika, skönt när andra skriver det man själv tänker) nej, det var en annan grej som fångade min uppmärksamhet. I veckans avsnitt talade Nanna Johansson om hur matt hon blir av att bli bjuden till en debatt om att tv-tablån numera är fylld av konceptet två sköna snubbar går ut och gör något de känner för.

För att få fram det jag nu vill få fram måste det här brytas ner lite. 1. Kritiken om att det ofta är två sköna snubbar på tv, och sällan två sköna brudar har förts länge, bland annat av Nanna Johansson själv. 2. För en kort tid sedan skrev Emma Knyckare på SVT debatt om hur trött hon var på dessa sköna grabbar. 3. Nanna Johansson blir bjuden av Publicistklubben till att debattera om varför det är så många grabbduos och så få tjejduos i tv. 4. Nanna Johansson suckar i Lilla drevet över att denna debatt fortfarande mal på och att man inte kommer vidare utan stannar på denna medievänliga, grundläggande nivå.

Okej, är ni med på händelseförloppet? Bra! Utifrån detta händelseförlopp skulle det inte vara svårt att dra slutsatsen att Nanna Johansson också kritiserar Emma Knyckare för att inte lyfta frågan från den medievänliga, grundläggande nivån.

Nanna Johansson försäkrar dock flera gånger under sitt anförande i Lilla drevet att det är just det hon inte gör, alltså kritiserar Emma Knyckares debattartikel. Det är här det blir ganska intressant. För jag tror mig förstå vad Nanna Johansson är ute efter men jag kan tydligt se hur det hela kan missförstås att även innefatta kritik mot Emma Knyckare.

Varför har då detta fångat mitt intresse? Varför har jag snöat in mig på några minuter i en podcast. Jo, jag känner igen situationen. Det här att vilja säga något som man tycker är viktigt att poängtera men samtidigt se hur det kan missförstås och få motsatt effekt. Det har fått mig att avhålla mig från att skriva vissa saker, inte för att jag inte kan stå för dem men att jag ser hur de kan misstolkas, ses som kritik snarare än en frågeställning eller som något jag anser vara allmängiltigt när det i själva verket medvetet är skrivet från min subjektiva lilla position.

Självklart kan man i skrivande text sitta och förklara sig mer utförligt, men vem vill läsa en text som är sönderbrasklappad? Det är ju en debatt jag vill föra inte lägga fram en forskningsrapport. Risken med att avstå är att takhöjden sänks och det är att gå emot det jag genuint tror på, det fria samtalet (icke att förväxlas med debattstudiosamtal).

Så, här kommer ett sent nyårslöfte från mig: Allt kan alltid missförstås, misstolkas och förvrängas, det ska inte stoppa mig från att skriva det jag tycker är viktigt att skriva.

Klart slut.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg