Leviathan

Leviathan

David slåss mot ryska björnen

Leviathan av Andrey Zvyagintsevs. Makten är människans; är statens; är kyrkans; är ingens; är allas. Det är vad jag sitter och tänker på i biosalongen precis efter jag sett Andrey Zvyagintsevs (Återkomsten, Elena) guldglobsvinnande och oscarsnominerade film Leviathan. Ordet leviathan åsyftar ett bibliskt sjöodjur, ett monster, som inte kan stävjas av någon annan än Gud. En i efterhand nästan övertydlig symbolik över hur jag antar Zvyagintsev ser på dagens Ryssland.

Kolja och Lilja bor med Koljas son från ett tidigare äktenskap Roman i ett generationshus med perfekt läge över en liten fiskeby någonstans på den ryska landsbygden. Att läget är perfekt är det inte bara Kolja som tycker utan också stadens borgmästare Vadim Shelevyat som ställt in sitt sikte på att göra allt för att driva bort Kolja och hans familj från platsen. Kolja kämpar dock på bra och tillsammans med sin gamla armékompis Dmitriy Seleznyov ser han också ut att lyckas. Det är en David mot Goliat berättelse där David återigen ser ut att komma ut som vinnare men där Goliat dopat sig med korrumperad makt.

Sin vana trogen gör Zyvagintsev i stort sett allt som har med filmiskt berättande att göra felfritt. Skådespelarna är sina karaktärer och tycks aldrig varit några andra, miljön är främmande men bekant, karg men samtidigt vacker så jag tappar andan och allt sker på ett betryggande avstånd från Hollywood. Men det finns ett problem.

Fram och tillbaka slits Kolja och Lilja mellan hopp och förtvivlan allt medan konflikten med staten tär på deras förhållande. Vodkan flödar som vatten och det är här illusionen bryts för mig, eller i alla fall ifrågasätts. Zvyagintsev målar upp ett Ryssland man känner igen från nyheterna vad gäller maktförhållanden och korruption. Han visar också ett så kargt och blåsigt landskap med kameran som med hjälp av färgtonerna gör att jag sitter och fryser. Men han bekräftar också stereotyper snabbare än jag hinner tänka ut dem. Det är fantastiskt mycket fylla (ett dricksglas vodka sveps i minst varannan scen känns det som) det är vapengalet, mansstyrt och helt utan framtidsutsikter. Kanske är det precis såhär det är, jag vet inte helt enkelt inte. Självklart vrids volymen upp i ett fiktionsdrama men hur som helst är denna undran det enda som gör en i allt annat mästerlig film något mindre fantastisk.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg