Mina bästa vänner

KRÖNIKA.Podcasten befäster mer och mer sin ställning som det friaste medium samtiden skådat. Här kan allt sägas, låtas vara oklippt och alla kan vara med.

Podcast

Jag minns det som ett kärt minne. Ett minne jag ofta tänker tillbaka på. Det var höstvinter 2011, iPhonen hade precis nått min hand och av någon anledning laddade jag ner min första podcast. Snart hördes i lurarna första avsnittet av Filip och Fredriks podcast. Två personligheter som alltid skänkt mig glädje, nu i en bil till synes utan plan om innehåll och med helt fria tyglar. Dessa två hade redan då varit en källa till avundsjuka för trots att jag hatar att jag inte får göra det de gör i serier som High Chaparall eller Grattis världen, älskar jag att de delar med sig och vågar vara åtminstone till synes transparenta. Idag snart 200 avsnitt senare har denna pod, och en handfull andra, i grunden förändrat min tillvaro och detta nästan uteslutande till det bättre, men det återkommer vi till.

Mycket av den journalistiska forskningen just nu, både i Sverige och i världen, kretsar kring hur medierna ska hantera den tekniska bomb som briserade någon gång i mitten av 00-talet i form av bland annat sociala medier och som gav de tidigare fragmenterade invånarna i världen en plattform att träffas på och ett sätt att prata direkt med varandra. Den simpla medborgaren, det som tidigare kallades publiken, har tagit plats på samma arena som journalisten i alla typer av medier. Podcasten har bidragit till detta genom att ge alla möjligheten att sända radio helt fritt från alla tidigare konventioner, det enda man behöver är en idé, en dator och en internetanslutning. Man behöver faktiskt inte ens speciella mickar, det går alldeles utmärkt att spela in samtal via Skype. Men vad skulle detta vara bra för, räcker inte radio? Nej, radion räcker lika lite som tidningen eller Tv:n.

I en tid så avlägsens att många av oss har svårt att föreställa sig hur man överhuvudtaget kunde överleva i en tid långt innan internet när sci-fi filmer fortfarande hette saker som 2001 – A Space Oddysee eller ännu värre 1984 var medierna och journalistik något endast en liten grupp av samhället kunde synas i och ägna sig åt. De traditionella medierna har levt på att fungera som en tratt, att hålla ett monopol uppe där endast de utvalda har fått en röst och så även, och kanske till och med lite extra, inom radion. Det var först 1993, efter 68 års public service-monopol, som den då nya privatradiolagen trädde i kraft i Sverige vilket möjliggjorde för andra aktörer än Sveriges radio att sända i Sverige. Föga skulle detta i och för sig göra för gemene man då det krävdes en uppsjö pengar att starta något i etern, vilket gjorde att den enda nya riktiga aktören på marknaden blev reklamradion där en skärva innehåll slåss med en hel kanna reklam timme efter timme, dag efter dag. Podcasten sköljde bort allt detta och har bidragit till att putsa upp ett medium som alltid funnits där men som faktiskt var i stort behov av förnyelse.

Varför då denna ganska sena hyllning till podcasten? Jo, här om veckan gick det som en löpeld genom olika poddar att det anrika SVT, som nu reinkarnerat det gamla frågestundsprogrammet Fråga Lund i form av Fråga Kultureliten tog upp just podcasts och frågan om varför? Det som följde var ett raljerande om skrikiga mediemän som fått ytterligare en arena och där innehållet (av det man hörde och hängde med på) bestod av trams och nonsens. Jag håller verkligen inte med.

Visst är det så att flertalet av topplistepoddarna görs av män och att det stundtals sannerligen kan vara såväl nonsensfyllt som tramsigt, men det är också tramset som gör dem så fantastiska. Genom att inte malla in sig i ett format där samtalen avbryts av nyheter, reklam eller musik eller där man pressas av en tjock lagbok till att inte prata fritt så skapas en transparens sällan tidigare skådad. Jag längtar till måndagar då Josefin och Kringlan rullar igång veckan med Crazy Town. Tisdagar då jag vanligtvis (kan komma lite när som helst i veckan) får höra vad Petter Bristav och hans polare i TSKNAS gjort den senaste veckan och där Simon Gärdenfors flikar in med ett par episka anekdoter i Arkiv Samtal. Eller onsdagar då Martin Soneby och Fritte Fritzon tittar förbi i Alla mina kamrater. Sen på torsdagen är det podcast igen, för gud vet att jag väntat hela veckan på att få veta hur Filip och Fredriks vecka varit. Fredagen är som en explosion, det är ett under att man lyckas klämma in lite jobb när Alex och Sigge slåss med Nanna Johansson och de andra i Lilla Drevet men där också det fullkomligt geniala gänget i Via Lascaris lägger sig i. Inte nog med det så har det nya ultraflamsiga Fantasipanelen dragit igång och visst levereras ibland veckans viktigaste intervju i programmet med samma namn. Oftast är det dock sent på söndagar som detta görs då Värvet mjukt säger hej då till veckan genom längre och längre intervjuer med idel intressanta personer där Kristoffer Triumf står för frågorna. Lägg därtill att tidigare samma dag så komprimeras Institutet ihop till pod från sitt radioformat. En gång ungefär varannan vecka kommer dessutom världens, enligt mig, bästa podcast Radiolab ut som alltid levererar historier som ger minnen för livet, och då tar jag helt ärligt inte i på något sätt alls. Visste ni till exempel att ingen riktigt vet vad som händer med människan när vi sövs, allt är lite kalibrerat på chans? Inte jag heller! Innan avsnitt Black Box.

Jag har alltid varit en ganska solitär person, haft svårt med att uppehålla vänskaper och om det är någonstans jag trivs som bäst är det i en mörk biograf med livet i en fiktiv historia eller mitt i ett tv-serie maraton tillsammans med mina senaste bekantskaper (a.k.a rollfigurer). Detta är det närmaste jag någonsin kommit ett beroende. Det är ett under att jag lyckats träffa min fantastiska fru och att hon står ut med mitt eremitande. Hur som helst tar dessa två medium, film och tv, ganska mycket tid i besittning och är mer än något annat knutna till ett vardagsrum eller en biosalong. Podden är fri och jag kan få mitt fix när som helst, mina bästa vänner som jag vet så mycket om och som alltid finns där med gott humör och med nya historier, som aldrig ställer några krav, som tar mig till jordens alla hörn utan att jag själv behöver åka och som enbart är beroende av batteritiden på min iPhone. Visst, detta har ju resulterat i att jag inte kan röra mig ute utan hörlurar och känner samma typ av separationsångest dagligen men det är det värt! För jag vet att snart kommer en ny vecka.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg