Mommy

Antoine-Olivier Pilon. Copyright: Stockholms Filmfestival

Antoine-Olivier Pilon. Copyright: Stockholms Filmfestival

Briljant enkel filmmagi

Mommy av Xavier Dolan. Världens mest gjorda spaning om Xavier Dolan är att ställa hans genialitet mot det faktum att han bara är 25 år gammal. Endast 20 till och med när hans första långfilm, Jag dödade min mamma, kom ut 2009. Sedan debuten har en ny film kommit varje år och alla har mer eller mindre hyllats till skyarna. Det är svårt att inte göra den spaningen då ett ungt kreativt geni både kan vara en så uppenbar provokation såväl som inspiration för väldigt många, däribland mig själv. Jag är fast i fällan och kan nästan inte sluta tänka på det. Det fina med allt är ändå att när man väl glömmer detta finns filmen kvar som ett eget litet mästerverk oberoende av åldern hos sin skapare.

Xavier Dolans senaste film Mommy har redan hunnit vinna jurypriset i Cannes och nu visas den på Stockholms filmfestival, där Dolan själv kommer närvara. Historien är ganska enkel och kretsar kring en änka, Diane (Anne Dorval), som gör vad hon kan för att hålla sig själv flytande då pengarna inte längre kommer i lika strid ström som tidigare. Hon är stark, målmedveten och klarar sig bra på egen hand men situationen ändras och hon är plötsligt inte längre ensam. Hennes tonårsson, Steve (Antoine-Olivier Pilon), har varit en tid på ett vårdhem då han lider av psykisk ohälsa som gör honom både aggressiv, impulsiv, självmordsbenägen och en hel del annat. Nu har Steve precis kastats ut efter att ha satt eld på hemmets café. Diane har inget annat val än att utefter bästa förmåga ta hand om honom på egen hand, något som är lättare sagt än gjort, hur mycket kärlek det än finns dem emellan.

Allt går först bra men spårar ganska snabbt ur. Då plötsligt kommer den nyinflyttade grannen Kyla (Suzanne Clément) som en hjälpande ängel och de tre bildar en allians mot världen. Frågan är bara hur länge den kommer att hålla.

Filmen är i formatet 1:1, alltså som att bara mitten av en vanlig 16:9 bild är kvar, och det skapar en extra närhet. Först tyckte jag inte alls om det men ju längre filmen gick insåg jag att det inte längre fanns något annat än det centrala att fokusera blicken på. Det gjorde i sin tur att man som tittare hölls kvar utan möjlighet att fly, en sorts välkommen instängdhet.

Närheten sätter såklart stor press på skådespelarna och där finns det inget att klaga på. Trots att man ömsom hatar, ömsom älskar såväl Diane som Steve så finns hela tiden Kyla där som en ventil. Kyla är fullkomligt mystisk, det vi får reda på är att hon efter någon form av stress plötsligt börjat stamma och att hon nu är hemma och har ett sabbatsår från allt. Hon är lärare, mamma, fru och tillsynes väldigt intelligent och man tröttnar aldrig på henne. Det är till och med så att man lämnar filmen med en sorg över att man inte fått lära känna henne mer.

Mommy är ännu en film som visar att en enkel historia, varsamt behandlad med respekt, av en kreatör som vet vad hen vill och ytterst berättad av skådespelare som tar sitt jobb på allvar, är allt som krävs för att skapa filmmagi.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg