Odinsbarn

O_Odinsbarn_final_NY.inddTro, hopp och oro

Odinsbarn av Siri Pettersen är första delen i Korpringarna trilogin. Det är en historia som utspelar sig i ett fiktivt norden och behandlar ämnen som makt, klass och att växa upp. Det tar lite tid men Odinsbarn växer och efter sista sidan ser jag fram emot nästa del i sagan.

Hirka föds dubbelbestraffad in i den norske författaren (och art directorn) Siri Pettersens fantasyuniversum. Hon är både svanslös i en värld där detta inte är normalt och hon är dessutom blind då hon inte känner den kraft alla världens invånare delar. Hirka närmar sig femton år och ska gå igenom riten. Det är en ritual som alla går igenom för att rådet ska kunna se vilka som har den starkaste kopplingen till kraften och som därför kan vara till nytta för beskyddandet av den här världen. Problemet är dock att själva riten går ut på att famna kraften, något som Hirka alltså inte kan.

Detta är utgångspunkten i en ganska lång roman där handlingen ibland kan kännas smärtsamt långsam men där i alla fall jag vill ha mer efter sista sidans slut. Första halvan av romanen går i mångt och mycket ut på att förklara världen Hirka lever i. Hon har inte många andra än sig själv. Hennes far hittade henne halvt ihjälfrusen i snön som liten bebis och bestämde sig för att han skulle ge henne en andra chans. De lever som två mot hela världen utan att beblanda sig i onödan. När han sedan plötsligt dör står Hirka återigen helt själv och oskyddad mot världen. Fast det är inte helt sant, för hon har Rime.

Rime befinner sig på diametralt motsatt sida av samhällshierarkin. Barnbarn till världens mäktigaste kvinna och arvinge till hennes viktiga stol i rådet. Med ödets nyck har Rime och Hirka trots allt förts ihop och växt upp tillsammans. I Odinsbarn, som är den första boken i Korpringarna trilogin, kommer de behöva varandra mer än någonsin.

Andra halvan av boken tar fart när intrigen tätnar. Hirkas olikhet mot alla andra har en förklaring hon helst av allt varit utan och som hon dessutom jagas för. Det är spännande och upplösningen riktigt bra. Som jag tidigare påpekade står dock Odinsbarn ibland och stampar. Mycket ska förklaras och en del saker till och med ältas tills man väljer att hoppa över vissa avsnitt. Men språket är lätt fast passande och karaktärerna många men inte onödiga. Grundhistorien om Hirka och Rime känns igen från vilken annan tonårsroman som helst, men ett vinnande koncept är ju just det (vinnande). Jag hoppas dock att hotet som målas upp i Odinsbarn växer i och med nästa bok för just nu känns det lite klent. Trots sina brister är jag ju ändå nyfiken och kommer med största sannolikhet fortsätta följa Hirka när Röta kommer på svenska i höst.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg