Oktober är den kallaste månaden

Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson. Så fort det pratades ungdomsböcker under hösten så kom Carlssons deckarroman upp. Trots att jag tycker det är löjligt att sätta sig på tvären bara för att, så var det ändå exakt det jag gjorde. Jag vägrade visa Carlssons första roman för unga något intresse. Det är som om en främmande kraft sade åt mig att hålla mig borta. När jag kom på mig själv skämdes jag något. Jag var ju inte bättre än alla dessa Skam-vägrare. Det blev dags för botgöring. Den förbaskade boken skulle läsas.

Berättelsen börjar med att polisen ringer på hos sextonåriga Vega och söker efter hennes bror. Hon berättar inget men ger sig själv ut på jakt efter brodern och sanningen. Vega vet att något inte stämmer, att folk ljuger. Men hon har inte alla pusselbitarna och kan därför inte se helheten. Detta leder till en irrfärd på den övergivna landsbygden. Den enda Vega kan lita på är sig själv och ju närmare sanningen hon kommer desto oftare måste hon se sig över axeln.

Intrigen är inget extraordinärt. Det är allt runt omkring intrigen som gör romanen värd att läsas. Miljöskildringar fungerar som vägvisare in i Vegas sinnesstämning. Vega är ingen lycklig person, hon lever i ett mörker men hon låter inte mörkret äta upp henne. Hon driver framåt, tittar inte åt ett annat håll när det blir jobbigt eller obekvämt. I allt detta är ändå hennes ensamhet så påtaglig. Hon är en kämpe och en övergiven duvunge. Hon är en 16-årig tjej.

Carlsson bygger upp en mörk bild av den ensliga landsbygden. Det är grått, det är kallt, det är förfallet och flagnat. Det är nordic noir.

Tanja Appelberg