Om du såg mig nu


Om du såg mig nu av Sofia Nordin.
Det skulle bli en trilogi men Nordin fick inte nog. Så var där en fjärde bok om ungdomarna som överlevt den dödliga febern. Nu måste de hitta sin plats i en värld där de är övergivna och där de bara har sig själva. Vardagen innebär inte längre skola, kompisar och youtube. Allt detta har bytts ut mot att hålla sig varm, skaffa mat och inte tappa förståndet.

Nordins överlevnadssvit började med boken En sekund i taget där vi fick följa Hedvig under den första tiden efter febern. För varje bok har perspektiven skiftat. I andra boken Spring så fort du kan såg vi världen genom Antes ögon. Hedvig är den handlingskraftige, problemlösande karaktären medan Ante är den konflikträdda som helst av allt skulle vilja stoppa huvudet i sanden. Men i grund och botten är de två ganska lika. Medan jag följde dem i de två första böckerna fick jag allt svårare för karaktären Ella, hon är impulsiv, egoistisk och har inte så mycket till övers för andras känslor. Så när jag fick reda på att den tredje boken Som om jag vore fantastisk skulle vara skriven ur Ellas perspektiv blev jag ganska tveksam. Jag ville inte in i hennes huvud. Självklart förstod jag att Nordin skulle göra henne mänsklig, skulle få mig att känna sympati med henne och jag ville inte riktigt dit. Jag var nöjd med Ella som antagonist och var inte så intresserad av att förstå henne.

Nordin överraskade mig med sin tredje bok. Ella blev mänsklig, jag kunde till och med känna igen mig i henne och känna sympati för henne. Ändå förblev hon Ella, den själviska och egoistiska. Den givne antagonisten som sätter sitt eget välbefinnande framför alla andras. Det var uppfriskande att kunna förstå en karaktär och fortfarande ogilla den. Med Som om jag vore fantastisk trodde jag att jag var klar med ungdomarna i Nordins apokalyptiska Sverige.  Så fel jag hade. Nu ligger den fjärde delen framför mig Om du såg mig nu. Denna gång får vi följa Esmael. Ella har stuckit till Umeå utan att säga ett knyst till de andra. Esmael försöker ställa allt till rätta och lämnar de andra för att följa efter Ella, hämta tillbaka henne, få henne att ångra sig, be om ursäkt.

Nej, jag var verkligen inte klar med denna berättelse. Jag är inte längre inne i Ellas huvud men hon är inne i Esmael. Hon rör om och förvirrar, drar i honom som om han vore en marionettdocka. Vad Esmael än gör blir han inte kvitt henne i tankarna. Egentligen handlar det inte om Ella, i en värld som har raserat måste man bevara det som fortfarande går att laga och Esmael känner sig tvungen att ordna upp allt med Ella innan han kan gå vidare. Laga det som är trasigt. Det blir en besatthet. Han gräver sig allt djupare ner i ett hål som blir allt svårare att komma upp från. För hur ordnar man upp en relation med en person vars första instinkt är flykt när saker blir för jobbiga.

Nordins karaktärsdrivna svit är underbar. Som läsare känner man verkligen ungdomarna, man är i deras huvuden och hon gör dem så verkliga. Hon sätter ihop sitt persongalleri med kirurgisk precision. Alla kan känna igen sig i hennes fyra huvudpersoner, ändå förblir de Hedvig, Ante, Ella, Esmael. Det är som att läsaren är inne i karaktären och betraktar den utifrån samtidigt.

Hur mycket jag än har uppskattat böckerna i den ursprungliga trilogin så känns de i nuläget endast som övningar inför den oplanerade fjärde boken. Esmael tränger fram ur boksidorna, blir levande, griper tag i läsaren och vill inte släppa taget. Om du såg mig nu fortsätter ställa de existentialistiska frågorna som varit en röd tråd genom serien. Karaktärerna får gång på gång upptäcka att överlevnad handlar inte bara om mat och värme utan i högsta grad närhet till en annan människa. Utan varandra är vi totalt utelämnade.

Tanja Appelberg