Otopia

Otopia

Att lämna paradiset

Otopia av Per Nilsson. I Otopia har folket all makt. Det råder direktdemokarti, den biologiska familjen är upplöst, ägande är avstraffat, religionen förkastad, utsläppen ligger på minimum, några bilar är det inte tal om. Folket har makten och reglerna. Reglerna får inte rubbas, då rasar hela samhällsbygget. Folket har all makt men de har något människan inte hade förr: de har ett facit. Ett facit på hur det blev när omoral, kapitalism, girighet och religion fick styra på jorden. Svaret är förtryck, krig, naturkatastrofer och död. Men de få som överlevde byggde Otopia och stiftade reglerna. Reglerna som håller Otopia samman, reglerna som Miqi har lärt sig sedan barnsben, reglerna Miqi kan rabbla i sömnen.

Miqi har facit, Miqi lever i paradiset, ändå är det något som skaver. Hon får inte ihop pusslet så hon ställer frågor. Frågor om makten, om reglerna, om muren kring Otopia. Vad är murens funktion? Att stänga något ute eller att stänga något inne?

Världen som vi känner den har gått under, en ny ordning är på plats och det nya samhällets viktigaste misstag är att inte göra om våra misstag. Temat är knappast originellt. Så varför läsa ännu en bok om samma sak. I detta fall är frågan ganska enkel att besvara: för boken är skriven av Per Nilsson.

Hjärtans fröjd, Ett annat sätt att vara ung, Korpens sång. Som tonåring stiftade jag bekantskap med Per Nilssons verk. Ofta förstod jag inte vart han ville föra mig eller vilka lärdomar han ville att jag skulle dra av hans berättelser. Så jag lärde mig att låta berättelsen föra mig dit den ville istället för att fråga mig vart författaren ville ta mig. Sen minns jag språket, enkelt men fint, nästan som poesi.

När jag nu återigen läster Per Nilsson kommer texten som en gigantisk våg av nostalgi över mig. Det är som att träffa en gammal god vän och konstatera att hen är precis lika härlig som förr, samma gester, samma hjärtlighet, samma blick. Språket enkelt och poetiskt, berättelsen krokig och slutet öppen för tolkning.

Liksom så många gånger förr i Nilssons böcker är den unga huvudpersonen en reflekterande varelse som ställer relevanta frågor och förmår att inte enbart ifrågasätta andra utan också sig själv. Det här är inte en actionfylld berättelse som kommer bli film. Det är ett tankeexperiment.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg