Pawn sacrifice

Pawn Sacrifice_Bobby_Vs_Spassky

Liev Schreiber och Tobey Maguire som schacklegenderna Boris Spassky och Bobby Fisher.

Man skulle varit där

Året var 1972. Kalla kriget stormar likt vinden över de öppna isländska karga landskapen utanför fönstren. Arenan i Reykjavik är fylld med åskådare som kommit för att se den tredje matchen mellan den regerande världsmästaren i schack, ryssen Boris Spassky, och utmanaren, amerikanen Bobby Fisher. Scenen är uppställd, pressen och åskådarna är på plats och ett par våningar under dem, i ett tyst litet pingisrum, tar bonden sitt första steg. Det är här och nu Bobby Fischer vänder ett underläge som en dryg månad senare ska sluta i triumf. Amerikanen bryter ett 24 år långt ryskt herravälde över sporten och visade samtidigt att det stora landet i öster gick att rubba.

Pawn sacrifice cirkulerar kring den oerhört excentriske Bobby Fisher. Tobey Maguire porträtterar honom som en självgod, uppkäftig tölp som lever helt enligt egna spelregler och mejar ner allt i sin väg för att nå toppen, och han gör det bra. Man avskyr honom. Speciellt i kontrast till den snygge, charmige Boris Spassky, spelad av Liev Schreiber. Det är först när det förklaras att Fisher led av psykiska problem som jag börjar känna sympati för honom. Fischers tränare (Peter Sarsgaard) och agent (Michael Stuhlbarg) mörkade för honom att den paranoia han kände inte var äkta utan en symtom på en psykisk sjukdom, allt för att inte få Fisher att sluta med schacken innan han slagit ryssarna. I filmen antyds det att den amerikanska staten, hela vägen upp till vita huset, låg bakom allting som en del i kalla kriget. Att Bobby Fisher slog Boris Spassky sågs som en enorm ideologisk vinst. Dock oklart vad som egentligen är sant kring detta och inte.

Allt är cykliskt hör man ibland. På sjuttiotalet kunde schackspelare vara lika stora som rockstjärnor. För ett par år sedan visade norrmannen Magnus Carlsen att det gick att återupprepa då han blev den högst rankade spelaren någonsin i världen. Trots detta är det svårt att göra schack till en sport man i biosoffan hinner engagera sig i så pass mycket att det blir spännande. Pawn sacrifice handlar i mångt och mycket om Bobby Fisher och den delen av filmen är bra, engagerande och framförallt välspelad. Sista tredjedelen av filmen fokuserar dock en hel del på matchen i Reykjavik. Hur mycket de än försöker går det inte att komma ifrån det faktum att det inte är hockey eller amerikansk fotboll eller cheerleading eller vad som helst annat som inte går ut på Ke2 h4, vad nu det betyder. Det blir aldrig nerv. Man känner varken glädje spänning eller hopplöshet. Allt kokas ner till ett klassiskt ”man måste varit där” och det är ju inte så bra.

Som tidsdokument är Pawn sacrifice en klart sevärd film och regissören Edward Zwick ska ha ett stort plus att han lät ryssarna prata ryska. Är man däremot ute efter en rafflande sportfilm ska man nog tänka om och istället gå och se exempelvis Southpaw istället.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg