Slaget om Europa

I fredags sändes första inför Eurovision song contest programmet, bollen är i rullning. Jag är en trogen eurovision följare och har slaviskt följt evenemanget i femton år. Jag skrattar ofta åt alla som ska älska och hata tävlingen.  Här om året satt jag i ett personalrum där ingen brydde sig om skiten, och hälften hade inte ens sett på cirkusen. Likväl visste samtliga, vilka artister som hade framträtt, vilka som var programledare och kommentatorer och hur samtliga bidrag hade placerat sig. Vissa nummer dissekerades in i minsta detalj. Där satt jag tyst och fnittrade inombords.

eurovisionEurovision song contest är ett jippo på vilket massa härliga nissar kan försörja sig på eller bara öka sitt medieutrymme. Nej, jag har inte någon speciell i tankarna när jag skriver detta.Vill folk läsa in Christer Björkman så gör det, men där finns sjukt många andra som gör allt för att få ut så mycket som möjligt av denna ”fredliga tävling över nationsgränserna”. Den som går på det här med att eurovision skulle vara en tävling där länder möts i musik snarare än politik måste vara otroligt blåst. Det är just denna genomskinlighet som har gjort att jag år efter år har tittat på Eurovision.

Ändå har jag tittat, ofta tyst fnittrande för mig själv. Okej vem ljuger jag för? Jag har block och penna och ett eget poängsystem, hejar ofta på de som ligger ner och hånar allt som på allvar anses hippt. Hittills i år har jag Lettland som favoriter. För mig är Eurovision humor, det är då jag kan vara hur dryg, spydig och partisk som helst. Jag lever ut. Men även i mitt vardagsrum finns eftertanke. Jag har aldrig hånat någons nationalitet, jag har aldrig upprörts av kompisröster (däremot har jag lackat på att folk upprörs av det), eller hånat ett land på grund av dålig produktion eller ekonomiskt läge. I svenska medier ser det inte riktigt ut som i mitt vardagsrum. För tre år sen gjorde jag en liten undersökning och tittade på hur det skrevs och pratades om Eurovision song contest under finaldagen. Resultaten var skrämmande. I stället för att förklara så kommer här ett smakprov på sådant jag hittade.

Ring, ring Fosterlandskärleken växer med avståndet, säger Tapio Tuominen på SVT Europa. 250 000 svenskar som bor eller semestrar i Europa kan greppa telefonen i kväll och rösta på The Ark (Aftonbladet 090516)

Blir det för mycket fjanterier och taktikröstande kommer engagemanget för tävlingen att falna ytterligare i många västländer, Italien är ju inte ens med längre. De stora västnationerna måste engagera sig för att tävlingen ska ha någon legitimitet (Richard Herrey i DN 080524)

Rekordmånga svenskar i finalen i kväll (Aftonbladet 100529)

Slutsatsen blev att liksom i sportrapporteringen bygger medierna upp en blid av ett ”vi” och ett ”dom”. Denna kan yttra sig på olika sätt. Inget av detta är en revolutionerande upptäckt. Ändå kunde jag inte låta bli att känna en enorm trötthet i fredags, det spelade liksom ingen roll att man har bytt formatet på införprogrammen flera gånger. Det som sades var samma saker som när jag grävde i arkivet för tre år sen (undersökningen omfattade åren 2005-2010). Samma motsägelser, samma klyschor, samma nationalistiska identitetsbyggande. Så här skrev jag 2011.

Det jag har kunnat se är att öst får stå för det nya, det spektakulära och det barbariska medan väst och främst Sverige i dessa bilder får epiteten som det gamla, erfarna, vardagliga, kalla men alltid professionella.

I ett och samma införprogram kan man både oroas över vad som händer om Ryssland skulle vinna tävlingen och skryta om hur mycket Sverige hjälpte till när Eurovision gick i Azerbajdzjan. Logiken är…?

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg