Supersonic

Liam Gallagher. Copyright Jill Furmanovsky.

Det finns få band jag har så ytlig förankring till som Oasis. Likt Broder Daniels Shoreline skriksjunger jag till Wonderwall eller Champagne Supernova närhelst de hörs från stereon, men det är i princip allt. Möjligt att jag lägger till Don’t look back in anger och Some might say på spellistan när suget slår till men där är det stopp. Trots detta har de så länge jag kan minnas funnits i mitt musikmedvetande. Det störigt störiga arbetarklasskillarna från Manchester som kom från ingenstans, blev störst, flög för nära solen och försvann. I dokumentären Supersonic berättar bandet själva om tiden från bildandet 1991 till de två episka spelningarna på Knebworth Park 1996 där bandet spelade för sammanlagt 250000 människor. Tiden efter detta som mest bjudit på kokainskandaler och ett av tidernas mest kända syskonfejder lämnas därhän.

Supersonic är en fröjd att titta på. Liam och Noel Gallagher syns aldrig i bild men turas om att berätta om det vi ser framför oss. I princip allt vi ser består av arkivmaterial: hemvideos, foton från familjealbum, spelningar och intervjuer. Utöver bröderna Gallagher står producenter, bandmedlemmar och även mamma Peggy Gallagher för historierna. Hur Liam plötsligt bestämde sig för att sjunga och hur Noel tjatades in i bandet då han var den enda i gänget som kunde skriva låttexter. Nötandet på småklubbarna som till sist gav dem skivkontrakt. Hysterin i Japan, uppvaknandet i USA och inte minst knarket. Allt detta knark som sedan ledde till bandets splittring.

Supersonic ska ses med bra ljudförutsättningar så man tillåts ryckas med i den smutsiga Manchester-rocken. En brasklapp ska dock läggas in, både Liam och Noel är två av de största mest självupptagna riktiga praktsvinen som härjat på en rockscen och de är precis likadana när de står bredvid den. Känner man att man inte orkar med detta ska man kanske tänka ett varv till innan man slår sig ner i bio-fåtöljen.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg