Svart som ebenholts

SvartSå var sagan slut

Svart som ebenholts av Salla Simukka. Så var den sista och avslutande delen i thrillersagan om Lumikki Andersson utgiven på svenska. Lösa trådar vävs samman samtidigt som hjältinnan råkar ut för nya faror. Det är med blandade känslor jag stänger igen boken. Glädje över att denna trilogi har skrivits och sorg för att det inte finns mer att läsa.

I Svart som ebenholts är Lumikki tillbaka i Tammerfors och har äntligen börjat få ordning på sin vardag efter allt som hänt det senaste året. Så klart varar inte lugnet. Lumikki börjar få brev från en okänd avsändare som vet saker om henne hon inte har berättat för någon. Saker som hon själv inte minns. Sakta börjar minnena komma till liv och familjen Anderssons stora hemlighet går till slut inte att dölja.

Trilogin har hela tiden haft ett Snövit-tema och denna får ännu mer plats i den avslutande delen om än i ny tappning. Kopplingen mellan Snövit och Lumikki blir tydligare. De är inte sköra, vackra prinsessor, de är rebeller som inga glaskistor eller lås kan rå på. I de två föregående böckerna har väderförhållandena varit centrala för böckernas stämning. I den avslutande delen spelar vädret också sin roll men är inte lika framträdande som tidigare, istället är det just sagan om Snövit som främst står för stämningsskapande.

Att Simukka är en stilist är det ingen tvekan om. Hennes förmåga att skapa olika stämningar är väl slipad. Hon kan få en läsare att frysa en het sommardag om hon vill. Så ta inte med er första delen, Rött som blod, på solsemester. Lika stilsäkra är de andra böckerna i trilogin. Omslagen är passande och väldigt snygga. Det ger också extra krydda att sidornas färg är anpassad efter böckernas titel. Bara av att titta på böckerna blir man sugen på att läsa dem.

Svart som ebenholts är knappt 170 sidor lång och går väldigt snabbt att läsa. Trots det är det inget som fattas. Detta är inte ett hastverk utan väl genomtänkt, snyggt och spännande. Många författare har en oförmåga att avsluta sina böcker ordentligt, det är som om de tröttnar på sina egna verk och slafsar ihop slutet. Simukka är inte en av dessa. Hon vet var man bör sätta punkt. För Lumikki har gjort sitt, det är dags att säga hej då, slutet i trilogin går inte att klaga på. Ändå smärtar det mig att lämna Lumikki åt sitt öde för jag tycker så mycket om henne.

Tanja Appelberg

Tanja Appelberg