The Grand Budapest Hotel

Gustave H. (Ralph Fiennes) i lobbyn. Foto: Twentieth Century Fox

Gustave H. (Ralph Fiennes) i lobbyn. Foto: Twentieth Century Fox

Det var en gång Wes Anderson

The Grand Budapest Hotel. En av samtidens bästa berättare av filmsagor för vuxna är tillbaka med den längsta rollistan hittills. The Grand Budapest Hotel lever upp till vad Wes Anderson fått oss att förvänta.

En ung kvinna går med vördnad fram genom en grå kyrkogård till en bronsbyst av en hedrad man. Hon tar fram något ur kappfickan och hänger det på statyns sida, det är en nyckel. I en inzoomning blir statyn en författare som vid ett skrivbord kommer berätta en historia från ett land i östra Europa där ett hotell står med sin prakt fast i en svunnen tid, The Grand Budapest Hotel för att vara precis. Historien tar avstamp i författarens egen upplevelse av hotellet, dess anställda, dess besökare och inte minst dess ägare Zero Moustafa.

Zero är i nutid en hotellägare fylld av mystik och det är i själva verket historien om hur han från springpojke genom en vänskap med den legendariske conciergen Gustave H. kom att bli ägare av det grandiosa Grand Budapest Hotel. Historien är ett äventyr som utspelas i slott, fängelser och lobbyer, genom arvstvister, förälskelser, jakter, bakverk, nazistkopior och generationsöverskridande vänskap.

De 15 första namnen i rollistan till The Grand Budapest Hotel består av skådespelare som alla har kapacitet att ensamma kunna vara dragplåster till vilken film som helst. Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton, Edvard Norton, Harvey Keitel och Saoirse Ronan för att bara nämna några. Det är uppenbart att Wes Anderson i skrivprocessen fritt kan visualisera vem som passar var och sen lyfta på telefonen och få sin vilja igenom. Detta är självklart en faktor till varför allt blir så fläckfritt, för det blir det. Alla inblandade fyller sin roll fullt ut även om det bara rör sig om mer eller mindre en kort cameo.

Det är få regissörer nu för tiden som väljer att berätta en saga som en saga ska berättas. Som ställer upp en kamera, ramar in scenen, regisserar sin ensemble och till slut sätter ihop allt till en början, ett nummer av akter och ett slut, följt av ridå. Wes Anderson har under de senaste 20 åren förfinat och helt bemästrat detta recept genom en unik klang byggd på detaljrikedom, rakhet och med skådespelare som inte hymlar med att de är med och berättar, snarare än gestaltar, historien. Varje skifte i filmen är starten för en ny akt, bokstavligt talat, med titel och berättarröst som knyter ihop dem. Varje scen är orkestrerad in i minsta detalj framför, bredvid och bakom kameran i färg, ljud, möbler och attiraljer. Många scener är filmade i ett skapat miniatyrlandskap och kameran är många gånger statisk och rör sig endast i sidled för att fånga ytterligare en finurlig detalj.

Det enda som gör att jag hoppar till när jag ser filmen är att den tidigare så utmärkande starka kvinnorollfiguren i The Grand Budapest Hotel uteblir. De kvinnor som trängs i den här filmen utgör snarare ett klister än en drivande kraft framåt. Det lämnar ett hål som gör att man längtar efter de karaktärer tidigare så briljant spelade av Cate Blanchett (Life Aquatic), Gwyneth Paltrow (The Royal Tenenbaums), eller Anjelica Huston (alla andra Wes Anderson filmer).

Antingen älskar man hans verk eller så hatar man dem. Jag älskar dem och det mycket på grund av sagan som börjar på ett ställe och slutar på ett annat, en plats långt borta och alltid efter ett fantastiskt äventyr. The Grand Budapest Hotel är för mig en högst efterlängtad verklighetsflykt likvärdig The Royal Tenenbaums eller Moonrise Kingdom. En film som bara adderar till Wes Andersons filmskatt.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg