The Hateful Eight

oyvelw7bjmzhbx9szeko

Ett riktigt antiklimax

70 millimeter Roadshow. En helkväll på biografen, uppklädda, precis som förr i tiden. En dröm om att lyfta upp bioupplevelsen till vad den en gång var när dåtidens publik bänkade sig framför Ben Hur eller Lawrence av Arabien. Quentin Tarantino spänner bågen rejält i sin senaste och åttonde film med det passande namnet The Hateful Eight.

Det är en stor skara som pallrat sig iväg till Rigolettos salong ett den tidiga timmen nio dagen innan nyårsafton. Vi ska nämligen få vara med om något extraordinärt. Tarantino har sällat sig till den lilla skara filmmakare som producerat en film i Ultra Panavision 70 formatet och vi är den första publik i Sverige som ska få se den. Dubbelt så bred som den vanliga 35 millimeter filmen och en upplösning som kan ge vilken cineast som helst dåndimpen. Innan The Hateful Eight har det inte ens gått att visa filmer i det här formatet i Sverige. Rigolettos salong ett har under det senaste året byggts om för detta syfte, något en SF chef till och med är på plats för att berätta. Som om det inte var nog inleds också hela visningen med en minidokumentär där Samuel L. Jackson och Tarantino själv (!) berättar om hur de grävt fram linser, och Ennio Morricone, som inte sett ljus sedan 1960-talet.

Förväntningarna är såklart skyhöga då ridån till slut går upp och nästan tre och en halv timme lovad filmhistoria ligger framför oss. Förstå då besvikelsen när jag kring halv ett ramlar ut i ljuset på Kungsgatan efter att ha bevittnat ett mediokert, överdrivet, äckligt, självälskande kammarspel under vilket jag dessutom behövde sitta av en paus på 15 minuter mitt i för att Tarantino vill att man ska mingla.

Nej, det här var inte bra. Historien är enkel. En samling oerhört osköna män och en kvinna blir insnöade i Minnies Haberdashery. Hälften av dem är inte de de säger att de är och resten är precis de de säger att de är och alla har samma mått av paranoia och nervösa avtryckarfingrar. Det är ingen hemlighet att de flesta slutar upp som en pöl av blod och hjärnsubstans på golvet, bokstavligt talat, men bara efter att alla fått bidra med sin mest tungvrickande förnedring av den ena eller den andra. Redan efter kapitel ett, ja filmen är såklart uppdelad i kapitel, har n-ordet yttrats fler gånger än ett stormöte hos Ku Kux Klan och till inget synbart syfte mer än att det kanske  ska vara tidstypiskt.

Det ska sägas att Samuel L. Jackson vet hur man levererar repliker men resten av skådespelarinsatserna känns teatrala och rent av ironiska. 70 millimeter filmen kommer bara till sin rätt i runt 15 minuter av filmens sammanlagda 187 när kameran får svepa över Wyomings häpnadsväckande vackra vinterlandskap. Utöver det är den liksom skådespelarna också fast i det lilla magasinet vid foten av berget och det spelar längre ingen roll alls hur vid filmen är.

Är det något Tarantino har klart för sig är det att han är Gud och Gud är honom, åtminstone när det kommer till film. Någon gång har det stämt men ofta stämmer det inte. I det här fallet blir detta nästintill skrattretande.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg