The Tribe

The Tribe av Miroslav Slaboshpitsky

The Tribe av Miroslav Slaboshpitsky

Tyst kamp

The Tribe av Miroslav Slaboshpitskijs. Innan jag satte mig i biosalogen för att se Myroslav Slaboshpitskijs debutfilm om Sergejs (Grigoriy Fesenko) nya liv på en internatskola för döv-stumma ungdomar i Kiev, var jag lite nervös. I varje text jag innan läst om filmen fanns tydliga meningar om att detta var en film som helt saknade talad dialog, undertexter och berättarröst då ”hat och kärlek inte behöver någon översättning”. Över två timmar lång är den också och ämnena som behandlas är långt ifrån glättiga: gängvåld, rån, mutor, prostitution och trafficking. Efter filmen insåg jag själv att jag såklart hade varit löjlig i min nervositet men att jag också sett den film som berört mig mer än någon annan på länge.

The Tribe, eller Plemya som den heter på originalspråk, är en karaktärsfylld film där ingen har ett namn. Att Sergej heter Sergej vet man bara för att det går att läsa sig till i filmens synopsis. Det här lilla gör att varje karaktär istället definieras med hjälp av sina egenskaper. När Sergej kommer till skolan tas han om hand av en vad första intryck verkar vara en ganska reko kille. Han tar med Sergej över skolgården och redan efter att halva ytan passerats inser man att detta är allt annat än en reko kille. Innan de nått fram till sovsalarna har Sergej fått hjälpa till att bära stöldgods, visiteras och knuffats in till tjejernas rum, något som inte möts av glada tillrop precis. Såhär faller det på. Varje karaktär kommer in i berättelsen genom specifik handling och sakta sätts spelplanen upp för att kunna berätta den verkliga berättelsen, kärlekshistorien mellan Sergej och en av de två tjejerna i samma ålder som finns på skolan.

The Tribe är en mörk berättelse om tonåringar som lämnats till att klara sig själva i en värld som inte verkar vilja ha dem. Hierarkierna på skolan är tydligt utmejslade och trots att Sergej är bland de äldsta eleverna tar det lång tid av initiationsriter innan han accepteras utav de andra, om han någonsin gör det. Tjejerna prostitueras på långtradarparkeringarna, de yngre killarna kränger stöldgods i tågkupéer och de äldsta jagar inte ont anande offer i flock om nätterna i jakt på sprit och pengar. Skolans vaktmästare fungerar som den enda kopplingen till vuxenvärlden tillika langare av stöldgodset och chaufför åt de unga kvinnorna.

Det slog mig när jag såg The Tribe att hela filmen känns som en koreograferad dans där händelser planteras för att i scenen efter plockas upp och användas för att föra historien framåt. Teckenspråket bidrar såklart till detta då ett vanligt samtal blir till en uppvisning och varje bråk till en explosion. Bidrar gör också de många, långa, vackra, kameraåkningarna som ger filmen ett harmoniskt flöde.

Allt är dock inte lysande. Ibland tenderar det till att bli övertydligt. Det märks att Slaboshpitskiy i rädsla att tappa bort oss i den ordlösa handlingen istället valt att ”ta det en gång till” så att vi verkligen förstått. Det märks också att ingen av skådespelarna i filmen tidigare skådespelat vilket i sin tur kommer fram i form av stolpighet och teaterkänsla. I slutänden är dessa smågrejer ändå inte något som sänker filmen nämnvärt och jag är glad att jag sprang in i denna tysta ukrainska filmpärla.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg