Tid ur led

På Folkkulturcentrum i Hjorthagen pågår just nu uppsättningen av vårens Revy. 19 medverkande (varav min mamma är en), har sedan i höstas skrivit, regisserat och repat in en föreställning om samtyckeslagen, vårdens brister och sneda blommor som metafor för det lutande tornet i Pisa och den skoldebatt som kanske är just sned.

Jag är där på premiären. Mamma ska få blommor efteråt, som brukligt på premiär. Inledningsvis får vi höra två sånger, sedan följer den kavalkad av sketcher, som ömsom gör mig lite trött och splittrad i den tid och plats av små utklipp vi är så vana vid, ömsom rörd. Delvis för mammas misstänksamma blick som drottning i en av sketcherna, men också för flera bra skådespelarinsatser och för de kulturella uttryck som dagligen sipprar ut i de här lokalerna. Mamma har dagen innan ringt mig, aningen orolig, för en annan av de sketcher som hon är med i. De andra tycker att den går för långsamt. Jag säger att den möjligen går för snabbt. Det brukar vara så i teatersammanhang enligt den lilla erfarenhet jag har, att man tror att man ska dra på när man snarare ska stanna kvar. Efter föreställningen bubblar mamma, vill fråga vad som var bra och vad som kan göras bättre.

Dagen efter premiären är jag på en konsert och lyssnar på bandet Pombo. Ett experimentellt jazzband som sjunger låtar på svenska, med sådan musikalisk precision och röstmässig exakthet att det är svårt att inte vara precis där och då. De sjunger en ny låt och den väldigt duktiga sångerskan glömmer lite text. Konserten blir ännu mer i stunden. Jag tittar på telefonen i pausen och ser att mamma har skickat sms om hur föreställningen gick den dagen. Hon ska spela sex föreställningar. Dag två skriver hon att det gick sådär. Hon har misslyckats lite med att vira sjalen runt hennes medspelare.

Det blir ny dag, söndag, och jag går upp tidigt fast det är sent eftersom klockan har ställts om. Oroar mig för en intervju dagen efter, gillar något på facebook, en film som någon har lagt upp. Ger mig in i en diskussion på samma sida, som inte är en diskussion men som jag ändå ger mig in i, springer en runda och lyssnar på några bra låtar av Oskar Schönning. Berörd av de ofärdiga livshistorier som har fått ta plats den här helgen.

Minja Hjorth