Tomorrow – Intervju

tomorrow_2015_press

Under Stockholm filmfestival fick vi på Kojojsch möjligheten att prata med Cyril Dion, regissören till den hoppfulla klimatdokumentären Tomorrow (Demain). En film som inte blundar för de klimatproblem världen upplever men som istället väljer att fokusera på vad som faktiskt görs för att stävja dem. Lagom till det stora klimatmötet i Paris som just nu pågår för fullt tar filmen sikte på att förändra makthavare och vända den hittills dystopiska utvecklingen till något mer positivt.

— Vi måste börja berätta en ny historia, säger Cyril Dion och menar att vi, framförallt i västvärlden, alltför länge levt under devisen att konsumtion, törstiga bilar och större hem är det som gör oss lyckliga. Vi måste vakna upp och se att vi både kan vara lyckliga och leva i harmoni med naturen men också med våra medmänniskor.

Genom fem olika områden: mat, energi, närproduktion, ekonomi och återvinning, sätter Tomorrow fingret på problemen och erbjuder därefter lösningar. Urbana lantbruk i Detroit, vulkanisk energi på Island och lokala valutor i England är några exempel.

— Vi ville visa att allt sitter ihop. Det ena området kräver förändring inom det andra för att det ska bli någon effekt, säger Cyril Dion.

Tillsammans med Mélanie Laurent (tarantinoskådis som nu blivit regissör) har Cyril Dion skapat, inte bara en film, utan en hel rörelse. Den ska visas i franska skolor och har också en specialvisning under klimatmötet i Paris. Tusentals bidragsgivare har hjälpt till då filmen till stor del är publikfinansierad.

— Vi samlade över 200 000 euro på tre dagar och kom sammanlagt upp i över 400 000 euro. Det hjälpte till att visa andra finansiärer att projektet var något att satsa på.

Cyril Dion berättar att det stora stödet från publiken innan filmen ens var gjord gav ett visst lugn och en kreativ frihet men också ett extra stort ansvar. Nu var det inte bara egot som skulle bli besviket om projektet misslyckades utan tusentals andra.

Jag tar med mig från Tomorrow att allt inte alltid är nattsvart. Den bjuder kanske inte på så många överraskningar men den är en frisk fläkt i en dokumentär flora som oftast fastnar i att skildra dystopin där debatten lämnas över till åskådaren att ta tag i.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg