Wish I Was Here

WISH I WAS HERE

Copyright: Lucky Dogs.

Att ge upp sin dröm

Wish I Was Here är en film om förhållanden och livet i medelålderns stagnation. Förhållandet till fadern, förhållandet till sin partner och förhållandet mellan barn och deras föräldrar. Det är en berättelse om hur drömmar som tagit fart i början av livet börjar bli alltmer svåra att uppnå och där vetskapen om att det kanske börjar bli dags att släppa taget, blir mer påträngande för var dag som går. Mer avancerat än så blir det inte.

Aiden King (Zach Braff) hankar sig fram som skådespelare med lite för många år på nacken i ett Los Angeles som inte visar honom något som helst intresse. Drömmen om att slå igenom lever alltjämt kvar men ett alltmer kostsamt vuxenliv gör att det blir svårare för varje dag att motivera denna livsstil, för både sig själv men främst för sin omgivning. Hans far Gabe (Mandy Patinkin) betalar för barnens judiska privatskola och hans fru Sarah (Kate Hudson) försörjer familjen genom att plåga sig igenom ett kontorsjobb från helvetet varje dag. Vi kommer in i berättelsen då denna sköra tillvaro får en rejäl tackling i sidan. Gabe får beskedet att hans cancer är tillbaka, bara det räcker gott för att välta tillvaron, dessutom kommer han, i kampen för att överleva, behöva alla sina sparpengar till behandlingar och att han därför inte längre kan betala för barnens skola. Aiden måste alltså se sanningen i vitögat och med största svårighet sätta någon annan än sig själv i första rummet.

Zach Braff är tillbaka med Wish I Was Here tio år efter sin första långfilm Garden State. Han står själv som producent, regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Det är på både gott och ont en komplett Zach Braff produktion. Det bra som detta för med sig är att Braff har, och hade redan i Garden State, ett väldigt harmoniskt tempo i sitt berättande.

Just tempot tycker jag är ett av de mest attraktiva med american indipendent genren tillsammans med det fokus som läggs på karaktärerna snarare än på gröna skärmar och svindyrt lull lull. I Wish I Was Here är det främst de kvinnliga karaktärerna som sticker ut. Kate Hudson gör sin mammaroll väldigt trovärdig och trots att filmen i stort handlar om Braffs karaktär som pappa och relationen dem emellan, lyckas hon upprätthålla illusionen om att dessa två karaktärer också existerar på egen hand i två separata liv. Den andra karaktären som sticker ut är dottern Grace spelad av den fenomenala Joey King. Hon axlar rollen som klarsynt sanningssägare med bravur och går genom rutan och man blir liksom aldrig trött på att se henne.

Det som snarare blir ett minus av att allt styrs av Zach Braff är att det uteblir ett djup han inte lyckas skapa på egen hand, och ibland gränsar vissa scener nästan till det banala. Hans speciella Scrubs humor kommer ibland lite olägligt, Donald Faison (Dr. Turk) gör en väldigt omotiverad cameo och det smyger sig in två oerhört onödiga ”bröst genom linne” segment som inte fyller något som helst annat syfte än att just visa lite bröst genom linne.

Jag har i slutänden lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om Wish I Was Here. Det är en väldigt linjär film som inte bjuder på några överraskningar som helst men berättelsen som ändå berättas är fin och både rolig och lite sorglig. Sevärd men dessvärre långt ifrån den lilla pärla som Braff gav oss i form av Garden State.

Jonas Appelberg

Jonas Appelberg